Gjallarhorn

Herr Råbock har skrivit ett nytt debattinlägg om Tage Lindbom och traditionalismen. Det är ett missvisande hopkok värdigt en sensationslysten murvel i en kvällsblaska. Jag hade hoppats att alternativ till de gamla medierna skulle försöka hålla sig över den nivån. Min första invändning mot herr Råbocks inlägg är därför av moralisk natur. Den gyllene regeln finns uttryckt i många olika religioner och filosofier.   I Bibeln kan vi läsa: ”Allt som ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem.” I islam finns principen uttryckt i hadith 13 : ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.” Om jag skulle anklaga herr Råbock för att vara en antisemitisk islamist så skulle han protestera och säga att han har lämnat sånt bakom sig. Men ändå är det just så han själv beter sig mot René Guénon, och genom honom kastar han också en missvisande slöja av konstigheter över Tage Lindbom och hans läromästare Frithiof ...

Hur ska man förklara den glömda dimensionen? Vad är högt, vad är lågt? Vad är meningsfullt och vad är meningslöst? Till att börja med är min utgångspunkt, tvärtemot vad tidsandan lär oss, att våra förfäder var bättre än oss. De var mer fokuserade och insiktsfullare än oss.Vi tenderar att vara rastlösare, mer narcissistiskt självupptagna, mer distraherade och rotlöst vilse i existensens irrgångar. Vi behöver kort sagt vägledning. E.F. Schumacher insåg detta och skrev en bok, ”A guide for the perplexed”, som på svenska heter ”Vägledning för vilseförda” . Men innan Schumacher och våra förfäder får guida oss så vill jag hänvisa till en dubbelbottnad bild: ankharen. Det är så att säga två bilder i en. Om man fokuserar på ankan så ser man inte haren, och tvärtom. Den som bara kan se den ena bilden är aspektblind. Jag tror att tidsandan har gjort att vi har drabbats av en slags aspektblindhet. Vi har blivit så fångade av sånt som kan mätas, vägas och räknas, alltså kvantiteter, att vi har bli...

Mohammed Omar har skrivit en artikel om traditionalismen och ställer frågan om Tage Lindbom var muslim. Ibland tycker jag att herr Råbock har sina poänger, ibland är jag mer kritisk. Idag kommer jag vara kritisk. Den första punkten ska jag inte uppehålla mig så mycket vid: Är en person som uttalar trosbekännelsen, läser koranen och förrättar tidebönen muslim? Jag vet inte varför han ens ställer frågan. Men det kanske har något med de fundamentalistiska strömningarna i islam att göra. I så fall är svaret: nej, Tage Lindbom var inte en salafist. En takfiri-salafist skulle nog inte ha godkänt honom. Men jag tror att han skulle ha trivts bra med exempelvis Abdal Hakim Murads förståelse av islam, även om de antagligen inte hade varit överens om allt.   Intressantare, för mitt vidkommande, är att Mohamed Omar även presenterar traditionalismen. Det är en intellektuell strömning som jag är mycket intresserad av och som är temat för den här bloggen. Därför ska jag bemöta en del av hans påst...

”The End of Quantum Reality” är en dokumentär som handlar om Wolfgang Smith och hans tänkande. Det är en unik herre vi har att göra med. Han är professor i matematik med både avancerade kunskaper i modern kvantfysik och djupa insikter i traditionell metafysik. Om någon kan förena det bästa av två världar, så är det han. Dokumentären handlar om idéer, men det är även en berättelse om kärlek. Hans fru Thea spelar en viktig roll. I sina yngre dar sökte sig Wolfgang Smith till Tibet där han klättrade i bergen och lyssnade på gurus. Men det var hans frus inflytande som fick honom att så småningom återvända till katolicismen. Hans idéer begränsas dock inte av religiösa skiljelinjer. Den muslimska filosofen Seyyed Hossein Nasr som är med i dokumentären säger: ”I hold him in very high esteem.” och förklarar varför. Fysikern och författaren Nick Herbert skrev: ”One of the best kept secrets of science is that physicists have lost their grip on reality.” De behärskar förstås matematiken och en v...

Jag undrar vad Tage Lindbom skulle ha sagt om nya ord som ”triggervarning” och kraven på ”säkra utrymmen” där stackars studenter kan gömma sig från kritiska tankar och annat skrämmande. Jag tror inte att den utvecklingen skulle ha förvånat honom. Dessa inledande ord kan för övrigt läsas som just en triggervarning för känsliga egalitärer. Läs vidare på egen risk. Läs inte "Sancho Panzas väderkvarnar." Bland filosofer är det inget ovanligt med starka uppgörelser med samtiden. På 90-talet nåddes många tänkande människor exempelvis av Georg-Henrik von Wrights ”Myten om framsteget”. Jag minns att jag såg den säljas i Pressbyrån på Korsvägen i Göteborg, så jag antar att den kunde köpas nästan överallt där det fanns böcker till salu. Bokens ifrågasättande av en av vår tids stora berättelser, alltså just "myten om framsteget", retade konformister och gav eftertänksamma människor något att begrunda. I boken citerade han Ludwig Wittgenstein som har skrivit följande ord : ”An...

På 90-talet var jag mitt inne i en slags intellektuell omvändelseprocess. Jag var student på universitetet, men ägande inte så mycket tid åt kursböckerna, istället följde jag ett spår som jag hade upptäckt själv. Framför allt var det en antologi med texter av den franska metafysikern René Guénon sammanställda och översatta av Kurt Almqvist som gjorde ett starkt intryck på mig. Den hette "I tjänst hos det Enda". Sedan tonåren hade jag haft en stark upplevelse att något var fel med samtiden. Den verkade så tom och människorna så håglösa. Det samtida samhället var mer som en maskin än som ett levande samhälle. Men jag kände mig inte tom, och jag upplevde inte mig själv som en robot, så jag kände mig inte hemma i den sterilt mekaniska omgivningen. En av tänkarna som jag upptäckte och läste med stort intresse under den tiden var Tage Lindbom, som jag fann via mina studier av Kurt Almqvists böcker. Nu har hans son, Tomas Lindbom, skrivit en biografi om sin far: ”I otakt med samtide...

“Modernity: an accelerating attempt to shovel matter into the growing hole where religion used to be.”   Abdal-Hakim Murad     Att balansera vid kanten av en avgrund kan vara spännande, åtminstone en stund. Men Nietzsche skrev följande ord redan på 1800-talet: “När du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig”. För den som hävdar att intighetens hål är allt kan balansakten vara en källa till stolthet: “Jag behöver minsann inga barnsagor eller kryckor för att leva.” Men när du så att säga har stirrat avgrunden i vitögat igen och igen under en längre tid så börjar även den upplevelsen kännas gammal och utsliten tillsammans med stoltheten som fick dig att stanna där. Är detta verkligen allt? Är intigheten där ute även intigheten jag bär i mig själv? Finns det något mer där ute? Finns det något mer i mig? Michel Houellebecq är den pricksäkraste skildraren av samtiden som jag känner till. Man kan uppfatta honom som en nihilist, men jag läser honom sna...