I otakt med tidsandan

På 90-talet var jag mitt inne i en slags intellektuell omvändelseprocess. Jag var student på universitetet, men ägande inte så mycket tid åt kursböckerna, istället följde jag ett spår som jag hade upptäckt själv. Framför allt var det en antologi med texter av den franska metafysikern René Guénon sammanställda och översatta av Kurt Almqvist som gjorde ett starkt intryck på mig. Den hette "I tjänst hos det Enda". Sedan tonåren hade jag haft en stark upplevelse att något var fel med samtiden. Den verkade så tom och människorna så håglösa. Det samtida samhället var mer som en maskin än som ett levande samhälle. Men jag kände mig inte tom, och jag upplevde inte mig själv som en robot, så jag kände mig inte hemma i den sterilt mekaniska omgivningen. En av tänkarna som jag upptäckte och läste med stort intresse under den tiden var Tage Lindbom, som jag fann via mina studier av Kurt Almqvists böcker.

Nu har hans son, Tomas Lindbom, skrivit en biografi om sin far: ”I otakt med samtiden.”. Det är en mycket läsvärd bok om ett annorlunda livsöde i Sveriges 1900-tal. Vi får följa hur Tage Lindbom till att börja med var i takt med samtiden men sedan utvecklades i en allt djupare kritisk riktning. Man kan säga att han utvecklades från en respekterad insider till en delvis utfrusen outsider. Jag tror att han var före sin tid, och precis som sonen antyder i boken så kan hans tid nu vara här. 

 

 

En ung Tage blev socialist efter att ha sett hur den otyglade kapitalismen försatte det enkla folket på bar backe. På 30-talet rörde han sig inom kulturradikala vänsterkretsar. Han fann ett hem i arbetarrörelsen som en god och lojal socialdemokrat. På 40-talet kom många inom arbetarrörelsen att se honom som den främste socialdemokratiska kulturdebattören. Men på 50-talet kom avfallet. För många socialister var det folkrörelserna med sina engagerade arbetare som stod för förverkligandet av socialismen. Men Tage hade sett hur folkrörelserna alltmer förvandlades till toppstyrda organisationer. Statens roll blev alltmer väsentlig. Människorna fick det visserligen bättre materiellt, men samtidigt passiviserades de alltmer av staten. Arbetarna utvecklades från aktiva medborgare till passiva konsumenter. Utvecklingen mot ökat expertstyre försvagade den demokratiska socialismens idé. I boken ”Efter Atlantis” framgick att Tage ansåg att socialismen var död. Det var en kontroversiell hållning för 70 år sedan. Han blev en outsider som kritiskt granskade samtiden. Han såg hur gemenskapen inom arbetarklassen splittrades i en alltmer konsumtionsinriktad individualism och hur friheten blev alltmer omöjlig i ett toppstyrt samhälle.

I efterkrigstidens Europa fanns en ökande existentiell förvirring och vilsenhet. Vi vill ju gärna göra något meningsfullt med våra liv. Är konsumtion meningsfullt? Vart är vi på väg egentligen? I slutet av 50-talet läste Tage Lindbom boken ”Den glömda dimensionen” av Kurt Almqvist. Den berörde honom djupt och han tog kontakt med författaren. De träffades flera gånger och Tage började förstå att den mystik som Kurt Almqvist beskrev hade sin grund i islam. Det här ledde så småningom till att sonen Tomas en dag öppnade dörren till sin fars sovrum och fann honom liggande på en bönematta iklädd en märklig dräkt. Hans far hade blivit muslim. Tomas skriver: ”Jag har ofta förklarat att Tages tro inget har att göra med islamism eller de samhällsordningar som råder i muslimska teokratier i Mellanöstern. Det har inte varit svårt att övertyga människor om det. Få eller ingen har kunnat tänka sig Tage som en religiös fanatiker.” (s. 66) 

Jag tror att Tage Lindbom skulle ha gillat att jag hänvisar till tänkaren Seyyed Hossein Nasr. De har mycket gemensamt. När jag har studerat Nasr har jag fått bilden att många västliga diskussioner om islam blir missvisande för att vi talar som om det bara finns "liberala muslimer" som västerlänningar tycker är goda och "fundamentalister" som anses vara onda. De flesta muslimer är dock varken "liberaler" eller "fundamentalister" eller "islamister". De tillhör det traditionella islam som har ärvts från generation till generation sedan profeten Mohammeds tid. Det kulturella sammanhanget kan variera mycket från land till land, men den religiösa kärnan är densamma för dem. Det är detta levande islam som tänkare som René Guénon eller Tage Lindboms läromästare Frithiof Schuon försvarar. På samma sätt försvarar de även kristna, taoister, hinduer och judar etc.

Tage Lindbom blev en praktiserande muslim, men han hade anslutit sig till en metafysisk idé som brukar kallas philosophia perennis, vilket betyder att man ser de stora religionerna som om de är olika språk som på olika sätt vittnar om samma yttersta verklighet. Om jag säger måne på arabiska, svenska och kinesiska så är orden olika men både svensken, araben och kinesen skulle peka på samma himlakropp. 

Djupast sett är den moderna människans kris av andlig natur. Vi tar oss ur den genom att återigen ta mänsklighetens främsta lärare på allvar. Huston Smith var en kristen anhängare av philosophia perennis. Han uttryckte saken så här i ”Forgotten Truth”: In "this age of flourishing futurists when almost the only way to get attention is to claim to be privy to some new discovery, it gives us the most exceptional pleasure, the most piquant delight, to announce what in today´s climate of opinion may be the most novel, original and unexpected prediction imaginable. The wave of the future will be a return to the past."