Vad säger det om samtiden när påståendet ”kroppar är verkliga” är radikalt? Anta att jag ser ett rådjur i skogen: är träden, vinden som susar, den blå himlen som kan skymtas genom det gröna grenverket och rådjuret egentligen inget annat än en ansamling fundamentala partiklar? Eller, om jag börjar med min egen kropp: är den verklig, alltså såsom jag upplever den, eller är den egentligen något annat? Kan jag lita på mina sinnen, eller är det som sinnena uppfattar en illusion? Eller ta hjärtat: hjärttrakten har alltid varit aktivt för mig. Men många påstår att hjärtat inte är något annat än ett fysiskt organ i kroppen. Men så har jag aldrig upplevt det. Jag har dragit slutsatsen att det moderna samhället lider av en slags kulturellt betingad schizofreni som är djupt inbäddad i vår mentalitet. När jag var tonåring upplevde jag det intensivt i min egen kropp: inifrån gjorde mitt hjärta motstånd mot mentaliteten som så att säga inympades i mig genom skola och medier. Mitt inre jag hade sitt
Ifrågasätt allting.