Kvantgåtan del 2: korporeal och fysisk

Vad säger det om samtiden när påståendet ”kroppar är verkliga” är radikalt? Anta att jag ser ett rådjur i skogen: är träden, vinden som susar, den blå himlen som kan skymtas genom det gröna grenverket och rådjuret egentligen inget annat än en ansamling fundamentala partiklar? Eller, om jag börjar med min egen kropp: är den verklig, alltså såsom jag upplever den, eller är den egentligen något annat? Kan jag lita på mina sinnen, eller är det som sinnena uppfattar en illusion? Eller ta hjärtat: hjärttrakten har alltid varit aktivt för mig. Men många påstår att hjärtat inte är något annat än ett fysiskt organ i kroppen. Men så har jag aldrig upplevt det.

Jag har dragit slutsatsen att det moderna samhället lider av en slags kulturellt betingad schizofreni som är djupt inbäddad i vår mentalitet. När jag var tonåring upplevde jag det intensivt i min egen kropp: inifrån gjorde mitt hjärta motstånd mot mentaliteten som så att säga inympades i mig genom skola och medier. Mitt inre jag hade sitt centrum i bröstet, inte i huvudet. Det gav en obehaglig känsla av att mitt riktiga jag inte var välkommet i världen.

 
Nu har jag funnit vad jag upplever som en filosofisk lösning på problemet. Det är ungefär som i kognitiv terapi: när man får en klar uppfattning av problemet så slutar det störa. Det är inte jag personligen som står för lösningen, utan den finns hos en av de främsta tänkarna bland våra förfäder, närmare bestämt Aristoteles. I vår tid har Wolfgang Smith som ingen annan dragit ut implikationerna av en sådan filosofi. Han är matematikprofessor och fysiker och samtidigt en insiktsfull filosof som återupprättar filosofin som en kunskap om helheten.

En grundläggande distinktion hos Wolfgang Smith är mellan vad han kallar det fysiska och det korporeala. Distinktionen bygger på observationen att det finns två sätt att få kunskap om världen. Det första är att vi med våra sinnen direkt erfar världen. Det andra är att vi med en vetenskaplig metod studerar världen, såsom i fysiken som många anser är den mest framgångsrika vetenskapen. Eftersom den har varit så framgångsrik har filosofin försökt härma den, men då har resultaten varit mindre imponerande.

Det vi lär oss genom fysiken kallar han den fysiska världen. De här två världarna är mycket olika. Med mina sinnen erfar jag färger, skönhet, smaker och lukter. Ett vanligt påstående som har skapat mycket förvirring är att den färgrika och sköna korporeala världen kan reduceras till det fysiska. Det jag upplever med mina sinnen är i så fall en illusion. Det enda verkliga påstås vara sånt som kan kvantifieras: till exempel vikt och antal, medan kvalitéer som färger eller skönhet bara är subjektivt. Det sitter i mitt huvud, inte i verkligheten utanför mitt sinne.

Men det här påståendet är filosofiskt, inte vetenskapligt. Det är en ontologisk teori, inte ett verifierbart vetenskapligt faktum. Det är säkert en bra metodologisk hållning för en fysiker att bara studera det kvantitativa, men när den hållningen generaliseras till en teori om vad som finns och inte finns så bygger det på ett kategorimisstag. När jag säger ”blå” så menar jag en viss kvalité på färgerna som framträder i blickfältet. Om en fysiker säger att ”blå är inget annat än en våglängd på ljuset” så gör han sig skyldig till ett kategorimisstag. Samma sak gäller andra ”inget annat än”-påståenden. När jag säger ”blå” så syftar jag på den korporeala världen, medan fysikern talar om den fysiska världen. Fysikern lägger dessutom fram en ontologisk teori om att mina sinnen bedrar mig, den fysiska världen är den egentliga verkligheten och där finns inte färgen ”blå”. Där finns endast våglängder på ljuset. Men är detta verkligen en ärligt hållen teori? Kan reduktionismen även tillämpas på fysikerns barn? Tror vår tänkta fysiker verkligen att hans barn inget annat är än en ansamling fundamentala partiklar? Är det i så fall inte en filosofi värdig ett mentalsjukhus? Kan det vara så att vår fysiker må vara en framstående vetenskapsman, men det gör honom inte till en insiktsfull filosof?

Wolfgang Smith leddes till distinktionen mellan det korporeala och det fysiska när han undersökte ”the quantum reality problem”. Varför leder problemet till paradoxala slutsatser? Enligt Smith ligger lösningen i att man tillbakavisar det mest grundläggande antagandet i moderniteten, nämligen bifurkationen som kan spåras tillbaka till René Descartes. Där splittras verkligheten i två delar: en subjektiv och en objektiv. Kvalitéer blir ”bara subjektiva” och det enda som anses objektivt verkligt är det kvantitativa, alltså det som kan fångas av strikt matematiska termer. Det leder till att det medvetna upplevande sinnet avskiljs från den objektiva verkligheten.

 
Werner von Heisenberg var också inne på att en lösning på kvantpardoxerna kunde återfinnas i antikens filosofi. Han skrev:

”If we compare this situation with the Aristotelian concepts of matter and form, we can say that the matter of Aristotle, which is mere “potentia,” should be compared to our concept of energy, which gets into “actuality” by means of the form, when the elementary particle is created…” (1)

Jag planerar att återkomma om substantiella former framöver.


(1) ”Physics and Philosophy: The Revolution in Modern Science” , Werner Heisenberg, sidan 134