Mohammed Omar har skrivit en artikel om traditionalismen och ställer frågan om Tage Lindbom var muslim. Ibland tycker jag att herr Råbock har sina poänger, ibland är jag mer kritisk. Idag kommer jag vara kritisk.
Den första punkten ska jag inte uppehålla mig så mycket vid: Är en person som uttalar trosbekännelsen, läser koranen och förrättar tidebönen muslim? Jag vet inte varför han ens ställer frågan. Men det kanske har något med de fundamentalistiska strömningarna i islam att göra. I så fall är svaret: nej, Tage Lindbom var inte en salafist. En takfiri-salafist skulle nog inte ha godkänt honom. Men jag tror att han skulle ha trivts bra med exempelvis Abdal Hakim Murads förståelse av islam, även om de antagligen inte hade varit överens om allt.
Intressantare, för mitt vidkommande, är att Mohamed Omar även presenterar traditionalismen. Det är en intellektuell strömning som jag är mycket intresserad av och som är temat för den här bloggen. Därför ska jag bemöta en del av hans påståenden här.
Finns det en tidlös visdom som överskrider religiösa och kulturella gränser? Ordet filosofi betyder ju ursprungligen kärlek till visheten och det är i den meningen jag använder ordet nu. Det är enkelt att ge exempel på filosofiska läror som har påverkat mycket olika miljöer. Platon och Aristoteles utvecklade sina idéer innan både kristendomen och islam existerade, men ändå kunde både kristna och muslimska filosofer införliva deras idéer i sina religiösa traditioner. Jag tror att vi kan anta att både Ibn Rushd och Thomas av Aquino tänkte att de räddade forntida visdom för sina respektive religiösa miljöer.
Den traditionella skolan försöker göra något som liknar vad Ibn Rushd och Thomas av Aquino gjorde med Aristoteles i en muslimsk och kristen miljö. Världen har dock förändrats mycket sedan antiken och medeltiden. Nu befinner vi oss i en miljö som är präglad av materialism och ofta är rent fientlig mot traditionen från Platon och Aristoteles och även mot de stora religionerna.
Under medeltiden var den muslimska och kristna civilisationen relativt slutna, nu lever vi istället i en globaliserad och mycket öppen värld där alla stora religioner möts hela tiden och många människor helt eller delvis har lämnat sina religioner för att istället ägna sig åt konsumtion av massproducerade varor. De vallfärdar inte till Mecka eller helgongravar, utan till olika köpcentra.
Den traditionella skolan nöjer sig inte med att försöka visa att filosofer från det antika Grekland kan vägleda oss till en välbehövlig besinning i det besinningslösa moderna samhället. Deras projekt håller en global skala: de vill rädda mänsklighetens andliga arv genom att undersöka de djupare implikationerna av tänkare som Platon, Aristoteles, Nagarjuna, Chuang Tzu, Ibn Arabi, Thomas av Aquino, Ibn Rushd, Adi Sankara mfl mfl. De försöker upprätta ett stringent intellektuellt försvar för hela mänsklighetens religiösa och andliga arv.
På ett ytligt plan kan detta påminna om Madame Blavatskys teosofi. Mohamed Omar skriver att René Guénon hade ”hämtat sina idéer från den nyandliga miljön i Paris under la belle époque. ” Det här påståendet tycker jag är mycket missvisande. Det stämmer att Guénon undersökte nyandliga miljöer från början av det förra århundradet, men sedan författade han texter som fyller två böcker där han försökte visa hur de hade hamnat fel. ”Le Theosophie: l´histoire d´une pseudo religion” och ”L´erreur spirite”. I hela två böcker tar han alltså avstånd från de miljöer som Mohamed Omar påstår att han hade ”hämtat sina idéer” från. Låt mig vara tydlig: Guénon var inte en anhängare av spiritism, Blavatskys teosofi eller vad vi idag kanske skulle kalla ”new age”. Det finns en orsak till att han kallas ”traditionalist”. Orsaken är inte att han ansåg att nya religioner eller nya ideologier leder rätt. Den som läser framstående tänkare från den traditionella skolan finner aldrig några hänvisningar till Madame Blavatsky som en auktoritet. Det är som i titeln: "en pseudoreligion".
Jag har periodvis ganska noga följt vad herr Råbock skriver. Jag vill minnas att det började med en artikel i DN för ganska länge sedan där han uttalade sig positivt om tänkare från den traditionella skolan som även intresserar mig. Men sedan radikaliserades han och började kalla sig för ”islamist”. Jag undrade hur han tänkte föra samman så disparata tankeströmningar som ”islamism” och ”traditionalism”. Traditionalismen, i den mån den alls berör saken, tenderar att vara mycket kritisk mot moderna ideologier, medan islamismen är färgad av tex kommunistiskt tankegods. För att få ett svar på min fråga läste jag Mohamed Omars ”Islamisten”. Men jag upplevde att han bara namedroppade några tänkare från traditionalismen utan att förklara hur han hade tänkt föra samman deras idéer med någon slags "islamism".
Det jag saknar hos herr Råbock i det här sammanhanget är den vertikala dimensionen. Den vertikala dimensionen skulle jag hävda är kärnan i traditionalismens projekt. Kurt Almqvist kallade det för ”den glömda dimensionen”.
Ta exempelvis frågan: ”Vem är jag?” Om jag tänker horisontellt så handlar frågan om vem jag är i vad Platon skulle kalla sinnevärlden. Är jag svensk eller något annat? Europé eller asiat? Är jag en smålänning eller göteborgare? Hetero eller homo? Är jag Socialdemokrat eller Moderat? Identifierar jag mig med mitt yrke? Men om jag söker mig till en sufimästare eller en mästare inom advaita vedanta så får frågan en annan karaktär. Vem är jag innerst inne? Djupdimensionen öppnas. Eller kan man uttrycka det med spatiala metaforer: horisontellt och vertikalt. Både nu och tidigare saknar jag detta när Mohamed Omar skriver om traditionalism. Att tala om den traditionella skolan utan den vertikala dimensionen är som att tala om blåbärssylt utan blåbär. Till den vertikala dimensionen hör exempelvis Platons idélära eller Aristoteles lära om former. Om vi följer den vertikala axeln till sin källa så finner vi Gud, enligt Islam och Kristendomen. De esoteriska skolorna är i hög grad ”vertikala”: sufism, zen, taoism, autentisk yoga mm.
Avsaknaden av den vertikala dimensionen blir även tydlig när Muhammed Omar beskriver René Guénon som en pessimist. På typiskt modernt manér tänker han här horisontellt historiskt. Men så fort man tänker vertikalt, eller metafysiskt, ligger det nära till hands att tvärtom beskriva honom som en optimist. Ja, Guénon menar att vi lever i en mörk tid och allt vansinne som omger oss hänger samman med att människan nu är på sin lägsta nivå. Men det är möjligt för oss att vakna till vår fulla potential och om vi gör det så kommer vi verkligen göra skäl för namnet ”homo sapiens”, alltså den visa människan. Guénon är en metafysisk optimist.
Den första punkten ska jag inte uppehålla mig så mycket vid: Är en person som uttalar trosbekännelsen, läser koranen och förrättar tidebönen muslim? Jag vet inte varför han ens ställer frågan. Men det kanske har något med de fundamentalistiska strömningarna i islam att göra. I så fall är svaret: nej, Tage Lindbom var inte en salafist. En takfiri-salafist skulle nog inte ha godkänt honom. Men jag tror att han skulle ha trivts bra med exempelvis Abdal Hakim Murads förståelse av islam, även om de antagligen inte hade varit överens om allt.
Intressantare, för mitt vidkommande, är att Mohamed Omar även presenterar traditionalismen. Det är en intellektuell strömning som jag är mycket intresserad av och som är temat för den här bloggen. Därför ska jag bemöta en del av hans påståenden här.
Finns det en tidlös visdom som överskrider religiösa och kulturella gränser? Ordet filosofi betyder ju ursprungligen kärlek till visheten och det är i den meningen jag använder ordet nu. Det är enkelt att ge exempel på filosofiska läror som har påverkat mycket olika miljöer. Platon och Aristoteles utvecklade sina idéer innan både kristendomen och islam existerade, men ändå kunde både kristna och muslimska filosofer införliva deras idéer i sina religiösa traditioner. Jag tror att vi kan anta att både Ibn Rushd och Thomas av Aquino tänkte att de räddade forntida visdom för sina respektive religiösa miljöer.
Den traditionella skolan försöker göra något som liknar vad Ibn Rushd och Thomas av Aquino gjorde med Aristoteles i en muslimsk och kristen miljö. Världen har dock förändrats mycket sedan antiken och medeltiden. Nu befinner vi oss i en miljö som är präglad av materialism och ofta är rent fientlig mot traditionen från Platon och Aristoteles och även mot de stora religionerna.
Under medeltiden var den muslimska och kristna civilisationen relativt slutna, nu lever vi istället i en globaliserad och mycket öppen värld där alla stora religioner möts hela tiden och många människor helt eller delvis har lämnat sina religioner för att istället ägna sig åt konsumtion av massproducerade varor. De vallfärdar inte till Mecka eller helgongravar, utan till olika köpcentra.
Den traditionella skolan nöjer sig inte med att försöka visa att filosofer från det antika Grekland kan vägleda oss till en välbehövlig besinning i det besinningslösa moderna samhället. Deras projekt håller en global skala: de vill rädda mänsklighetens andliga arv genom att undersöka de djupare implikationerna av tänkare som Platon, Aristoteles, Nagarjuna, Chuang Tzu, Ibn Arabi, Thomas av Aquino, Ibn Rushd, Adi Sankara mfl mfl. De försöker upprätta ett stringent intellektuellt försvar för hela mänsklighetens religiösa och andliga arv.
På ett ytligt plan kan detta påminna om Madame Blavatskys teosofi. Mohamed Omar skriver att René Guénon hade ”hämtat sina idéer från den nyandliga miljön i Paris under la belle époque. ” Det här påståendet tycker jag är mycket missvisande. Det stämmer att Guénon undersökte nyandliga miljöer från början av det förra århundradet, men sedan författade han texter som fyller två böcker där han försökte visa hur de hade hamnat fel. ”Le Theosophie: l´histoire d´une pseudo religion” och ”L´erreur spirite”. I hela två böcker tar han alltså avstånd från de miljöer som Mohamed Omar påstår att han hade ”hämtat sina idéer” från. Låt mig vara tydlig: Guénon var inte en anhängare av spiritism, Blavatskys teosofi eller vad vi idag kanske skulle kalla ”new age”. Det finns en orsak till att han kallas ”traditionalist”. Orsaken är inte att han ansåg att nya religioner eller nya ideologier leder rätt. Den som läser framstående tänkare från den traditionella skolan finner aldrig några hänvisningar till Madame Blavatsky som en auktoritet. Det är som i titeln: "en pseudoreligion".
Jag har periodvis ganska noga följt vad herr Råbock skriver. Jag vill minnas att det började med en artikel i DN för ganska länge sedan där han uttalade sig positivt om tänkare från den traditionella skolan som även intresserar mig. Men sedan radikaliserades han och började kalla sig för ”islamist”. Jag undrade hur han tänkte föra samman så disparata tankeströmningar som ”islamism” och ”traditionalism”. Traditionalismen, i den mån den alls berör saken, tenderar att vara mycket kritisk mot moderna ideologier, medan islamismen är färgad av tex kommunistiskt tankegods. För att få ett svar på min fråga läste jag Mohamed Omars ”Islamisten”. Men jag upplevde att han bara namedroppade några tänkare från traditionalismen utan att förklara hur han hade tänkt föra samman deras idéer med någon slags "islamism".
Det jag saknar hos herr Råbock i det här sammanhanget är den vertikala dimensionen. Den vertikala dimensionen skulle jag hävda är kärnan i traditionalismens projekt. Kurt Almqvist kallade det för ”den glömda dimensionen”.
Ta exempelvis frågan: ”Vem är jag?” Om jag tänker horisontellt så handlar frågan om vem jag är i vad Platon skulle kalla sinnevärlden. Är jag svensk eller något annat? Europé eller asiat? Är jag en smålänning eller göteborgare? Hetero eller homo? Är jag Socialdemokrat eller Moderat? Identifierar jag mig med mitt yrke? Men om jag söker mig till en sufimästare eller en mästare inom advaita vedanta så får frågan en annan karaktär. Vem är jag innerst inne? Djupdimensionen öppnas. Eller kan man uttrycka det med spatiala metaforer: horisontellt och vertikalt. Både nu och tidigare saknar jag detta när Mohamed Omar skriver om traditionalism. Att tala om den traditionella skolan utan den vertikala dimensionen är som att tala om blåbärssylt utan blåbär. Till den vertikala dimensionen hör exempelvis Platons idélära eller Aristoteles lära om former. Om vi följer den vertikala axeln till sin källa så finner vi Gud, enligt Islam och Kristendomen. De esoteriska skolorna är i hög grad ”vertikala”: sufism, zen, taoism, autentisk yoga mm.
Avsaknaden av den vertikala dimensionen blir även tydlig när Muhammed Omar beskriver René Guénon som en pessimist. På typiskt modernt manér tänker han här horisontellt historiskt. Men så fort man tänker vertikalt, eller metafysiskt, ligger det nära till hands att tvärtom beskriva honom som en optimist. Ja, Guénon menar att vi lever i en mörk tid och allt vansinne som omger oss hänger samman med att människan nu är på sin lägsta nivå. Men det är möjligt för oss att vakna till vår fulla potential och om vi gör det så kommer vi verkligen göra skäl för namnet ”homo sapiens”, alltså den visa människan. Guénon är en metafysisk optimist.
Mohamed Omars artikel: MOHAMED OMAR: Var Tage Lindbom muslim? – DET GODA SAMHÄLLET (detgodasamhallet.com)
Kommentarer
Skicka en kommentar