Sancho Panzas väderkvarnar

Jag undrar vad Tage Lindbom skulle ha sagt om nya ord som ”triggervarning” och kraven på ”säkra utrymmen” där stackars studenter kan gömma sig från kritiska tankar och annat skrämmande. Jag tror inte att den utvecklingen skulle ha förvånat honom. Dessa inledande ord kan för övrigt läsas som just en triggervarning för känsliga egalitärer. Läs vidare på egen risk. Läs inte "Sancho Panzas väderkvarnar."

Bland filosofer är det inget ovanligt med starka uppgörelser med samtiden. På 90-talet nåddes många tänkande människor exempelvis av Georg-Henrik von Wrights ”Myten om framsteget”. Jag minns att jag såg den säljas i Pressbyrån på Korsvägen i Göteborg, så jag antar att den kunde köpas nästan överallt där det fanns böcker till salu. Bokens ifrågasättande av en av vår tids stora berättelser, alltså just "myten om framsteget", retade konformister och gav eftertänksamma människor något att begrunda. I boken citerade han Ludwig Wittgenstein som har skrivit följande ord : ”Andan i denna civilisation, som kommer till uttryck i vår tids arkitektur, musik, fascism och socialism tycks författaren främmande och osympatisk --- vår civilisation karakteriseras av ordet framsteg. Framsteg är dess form --- Dess verksamhet består i att bygga en ständigt mer komplicerad struktur...” Wittgenstein ville skriva i en annan anda.

 

 

Vår svenske Tage Lindbom skrev också i en annan anda än den som dominerar vår nuvarande civilisation. Hos honom finner man en djupgående uppgörelse med det moderna samhället och dess passiviserade människomassor som distraheras med ständig konsumtion och administreras i de ändlösa byråkratiska irrgångar som återfinns både i globala företag och socialistiska eller liberala stater. Jag tycker att hans uppgörelse är betydligt intressantare och för vissa kanske mer skrämmande och hotfullare än något man kan hitta i en Pressbyrå. Han rör sig bortom de vanliga politiska kategorierna.

Tage Lindbom ser socialismen och liberalismen som två sidor av samma moderna mynt. Myntets motpol finner man i traditionalismen. Både liberalismen och socialismen nivellerar alla högre värden och äkta mänskliga relationer. De förstör religionernas transcendenta karaktär och ersätter det med en flat sekulär humanism. Resultatet blir ett mediokert plattland, där mäktiga bergsmassiv så att säga har blivit bannlysta och djupa hemlighetsfulla skogar har blivit kalhyggen i rättvisans namn. Förlusten av vertikala, eller kvalitativa perspektiv, som exempelvis Platons ”det sköna, det sanna och det rätta” dömer människan till ett ändlöst egalitärt trätande. Det är värt att notera att Tage Lindboms ”Sancho Panzas väderkvarnar” kom ut 1962. Såvitt jag vet bråkade man inte om exempelvis Tintins hädelser mot egalitarismen på biblioteken på den tiden. Han såg tidigare än de flesta tendensen till evigt infantilt trätande, vilket han förknippar med att det moderna samhället har blivit faderslöst. Vi har inte längre några fadersgestalter som kan sätta stopp för gnabbet.

Det endimensionella människoriket, där alla högre värden har gått förlorade, föder en människotyp som han kallar för intressemänniskan. Hon befinner sig i en slags själslig dvala och söker hela tiden materiella förbättringar, fler förmåner och mer välfärd. Hon saknar autentiska relationer till andra människor och det gudomligt transcendenta finns inte ens som en avlägsen möjlighet på hennes radar. Det som gäller är avkoppling och bedövningsmedel: sex, droger och underhållning för att hålla livets meningslöshet på avstånd. Det finns inget mål, ingen mening, inga högre värden och inget som är heligt. Intressemänniskan lever i ett nihilistiskt tomrum med ständiga förströelser och rastlös aktivitet.

Det här är vad upplysningen har mynnat ut i. Ett byråkratiskt administrerat plattland där tristessen hålls stången med droger och underhållning och en själsligt kvävande konformism dominerar. Den aktiva medborgartanken har i praktiken blivit passiv konsumism av massproducerade produkter och välfärd.

Tage Lindbom varnade för ett nytt tyranni som var på väg att växa fram. Det handlade inte om att en blodtörstig maktusurpator tar makten, utan om att makten steg för steg alltmer centraliseras i händerna på en teknokrati. Den varningen tycker jag känns mycket aktuell 2020-21. 

Vad finns det för väg ut? "Under det världens svältande miljonmassor förses med mat, tilltager den metafysiska undernäringen. Den andliga hungern kan i längden icke stillas genom allt det pseudometafysiska gods, som serveras vår tids människor .... Först när människan medvetet inordnar sig i den hierarki, i vilken hon ingår som en del av skapelsen, som ett stadium av utflödet från den gudomliga Principen, först då återfår hon sitt värde och sin värdighet." (s.130)