“Modernity: an accelerating attempt to shovel matter into the growing hole where religion used to be.”
Abdal-Hakim Murad
Att balansera vid kanten av en avgrund kan vara spännande, åtminstone en stund. Men Nietzsche skrev följande ord redan på 1800-talet: “När du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig”. För den som hävdar att intighetens hål är allt kan balansakten vara en källa till stolthet: “Jag behöver minsann inga barnsagor eller kryckor för att leva.” Men när du så att säga har stirrat avgrunden i vitögat igen och igen under en längre tid så börjar även den upplevelsen kännas gammal och utsliten tillsammans med stoltheten som fick dig att stanna där. Är detta verkligen allt? Är intigheten där ute även intigheten jag bär i mig själv? Finns det något mer där ute? Finns det något mer i mig?
Michel Houellebecq är den pricksäkraste skildraren av samtiden som jag känner till. Man kan uppfatta honom som en nihilist, men jag läser honom snarare som en skarpsynt skildrare av det nihilistiska tillståndet. Vart leder nihilismen? Efter att ha kallat islam för den mest korkade religionen 2002 har han dessutom haft ett rykte om att vara ”islamofob”. Men är han det? Jag tycker mig se en förändring i hans attityd. Romanen Underkastelse läste jag när den kom ut 2015 och under sommaren har jag läst den en gång till. Det är en framtidsskildring där ett muslimskt parti får makten i Frankrike och börjar ”islamisera” landet på allvar. Vad skulle hända om islam fyllde tomrummet i den europeiska själen? Romanen ”Underkastelse” är Houellebecqs svar på den frågan. Eller det är i alla fall så jag läser den.
Redan i genombrottsverket Elementarpartiklarna uttryckte Houellebecq hur han ser på tillståndet i Europa: “Mitt i det västerländska självmordet hade de självklart ingen chans”. För mig är den första delen av satsen, om det västerländska självmordet, inte ett uttryck för svartsyn. Det är bara en saklig beskrivning av vad som faktiskt sker mitt framför näsan på oss. Att de inte hade en chans är däremot svartsyn. Så, ja, Houellebecq är inte bara pricksäker, han tenderar också att vara svartsynt. Men han är även en humorist. Så jag skulle vilja kalla honom för en svartsynt humorist. Han fick mig att skratta flera gånger med sina drastiska formuleringar när jag läste Underkastelse. Ibland är det svårt att veta om han menar något bokstavligen eller om han vill provocera.
Huvudpersonen i romanen, François, är en fransk litteraturprofessor. Frankrike har haft en betydligt längre relation till islam än Sverige och allt har inte handlat om konflikter. I en intervju säger schejk Abdal-Hakim Murad följande: “The french intelligentia is always ... its not a love-hate relationship...its more like a hate-hate relationship with islam. But they know that there have been significant french thinkers who have found their way into islam. They are aware of islam as an alternative.” I romanen finns en av tänkarna som fann sin väg till islam omnämnd. René Guénon konverterade till islam och flyttade senare till Egypten där han levde sitt liv som praktiserande muslim, med särskilt intresse för islams mystik, sufismen. Houellebecqs bok handlar till stor del om det sociala och politiska tillståndet i Frankrike, men den andliga dimensionen finns med. Temat är ju islam och jag tycker han närmar sig metafysikern Guénon som hävdade att västerlandets kris djupast sett är av andlig natur.
Underkastelse är satir, men satiren handlar om Frankrike, inte islam. Huvudpersonen François är lika apatisk och desillusionerad som Houellebecqs huvudpersoner brukar vara. Som en god representant för samtiden bryr han sig bara om mat, alkohol och sex och han har inga barn. Demografi är en viktig punkt. Det är ju ganska enkelt: människan är en dödlig varelse, så inga barn=ingen framtid. Houellebecq skildrar noggrant turerna som leder till att Muslimska brödraskapet tar makten i Frankrike 2022. Det innebär slutet för den franska sekularismen.
Efter regimskiftet förlorar François sitt jobb på det nu muslimska universitet Sorbonne. Att han är expert på 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans har en symbolisk laddning. På sina äldre dar genomgick Huysmans en andlig omvändelse där han lämnade sin ungdoms dekadens och återgick till barndomens katolicism. Vid ett tillfälle i romanen försöker François göra en liknande resa. Han lämnar Paris och åker till ett kloster. Men det berör honom inte och han återvänder snart till Paris. I Paris får han ett erbjudande att återvända till universitetet om han konverterar till islam. Han accepterar erbjudandet.
Houellebecq är förstås inte en muslimsk apologet. Men jag har svårt att förstå hur man kan uppfatta romanen Underkastelse som islamofobisk. Det är den enda romanen av Houellebecq som jag har läst som har ett hoppfullt slut. Det hoppfulla slutet är muslimskt, vilket rimmar illa med anklagelsen om islamofobi. François liv blir bättre efter konversionen. Innan var han apatisk, ensam och funderade på självmord. Och samhället runt honom var också på väg mot självmord. Men nu ser han ett nytt lite mindre apatiskt och mer levande liv framför sig och Frankrike får också ny kraft. François och Frankrike får kort sagt en välbehövlig dos virilitet och platonsk thymos. Det är inte en utopi, men det finns en slags motvillig beundran för den nya islamska ordningen: nu kan fungerande familjer börja alstra barn igen, utan barn finns det ju ingen framtid. Familjerna har en meningsfull berättelse om sig själva och islam har en hälsosam syn på sexualiteten. Den muslimska presidenten är influerad av distributismen och underlättar för familjeföretag. Arbetslösheten försvinner när kvinnorna lämnar arbetsmarknaden. Adam Gopnik skrev i the New Yorker att Houellebecq inte är “so much an Islamophobic critic of Islam, but rather a reactionary critic of liberalism.” Den nya muslimska ordningen är åtminstone bättre än den liberala genom att den är livsduglig. Den liberala ordningen har upplöst familjerna vilket leder till en demografisk katastrof.
I en artikel publicerad på brittiska unherd.com ger Houllebecq uttryck för sin avsky för de liberala eliternas Frankrike under titeln “How France lost her dignity”. Det handlar om ett förslag som ska göra dödshjälp lagligt och hans ord är här inte satir:
”...on this point I am going to have to be very explicit: when a country — a society, a civilisation — gets to the point of legalising euthanasia, it loses in my eyes all right to respect. It becomes henceforth not only legitimate, but desirable, to destroy it; so that something else — another country, another society, another civilisation — might have a chance to arise. “
Han förklarar hur han ser på den moderna världen i en annan artikel på unherd.com: “By far a more important subject, since it is not only a symptom of decline but decline itself — decline in its very essence — is of course demography ... No, we are not really dealing with a “French suicide” — to evoke the title of Eric Zemmour´s — but a Western suicide or rather a suicide of modernity, since Asian countries are not spared. What is specifically, authentically French is the awareness of this suicide. But if we consent to set aside for a moment the particular case of France (and really it would be wise to do so), the conclusion becomes crystal clear: the inevitable consequence of what we call progress (at all levels, economic, political, scientific, technological) is self-destruction.”
Källor:
The narcissistic fall of france
Kommentarer
Skicka en kommentar