Vägledning för vilseförda

Hur ska man förklara den glömda dimensionen? Vad är högt, vad är lågt? Vad är meningsfullt och vad är meningslöst?

Till att börja med är min utgångspunkt, tvärtemot vad tidsandan lär oss, att våra förfäder var bättre än oss. De var mer fokuserade och insiktsfullare än oss.Vi tenderar att vara rastlösare, mer narcissistiskt självupptagna, mer distraherade och rotlöst vilse i existensens irrgångar. Vi behöver kort sagt vägledning. E.F. Schumacher insåg detta och skrev en bok, ”A guide for the perplexed”, som på svenska heter ”Vägledning för vilseförda” .

Men innan Schumacher och våra förfäder får guida oss så vill jag hänvisa till en dubbelbottnad bild: ankharen. Det är så att säga två bilder i en. Om man fokuserar på ankan så ser man inte haren, och tvärtom. Den som bara kan se den ena bilden är aspektblind.




Jag tror att tidsandan har gjort att vi har drabbats av en slags aspektblindhet. Vi har blivit så fångade av sånt som kan mätas, vägas och räknas, alltså kvantiteter, att vi har blivit blinda för det som inte kan uttryckas som kvantiteter, alltså kvalitéer. Det ledde den franska metafysikern René Guénon till att placera samtiden under etiketten ”kvantitetens herravälde”.

En typiskt modern aspektblind kommentar kan vara att hjärtat inte är något annat än ett fysiskt organ i kroppen. Aspektblindhet kan också användas för att påvisa hur moderna fundamentalister går fel: de ser bara den yttre aspekten av orden. Orden har så att säga inget hjärta för dem.

Bland moderna människor finns det ingen brist på hypoteser som försöker bortförklara kvalitéer. Jag tror att det handlar om en vilja till kontroll. Det kvantitativa kan vi i hög grad kontrollera, men det går inte med kvalitéer. Därför låtsas vi att de inte finns. Bortförklarande hypoteser innehåller ofta orden "inget annat än". Kärlek är inget annat än biokemiska reaktioner i kroppen. Medvetandet är inget annat än en bieffekt av elektriska impulser i hjärnan. Våra moderna ontologier är lika andefattiga som den byråkratiska miljön som de är sprungna ur.

Ontologi är läran om det som finns och inte finns. Schumacher förklarade pedagogiskt att det i naturen finns flera existentiella nivåer. På den mest grundläggande nivån finns mineralriket. Ur jorden spirar växter. Bland växterna rör sig djur. Och bland djuren finner vi vår art, människan. Mineralriket kännetecknas av materia. Växterna av liv. Djuren av medvetande. Och människan av självmedvetande.

Materien är passiv. Växterna har del i materien, men de lever, intar näring och växer. Djuren har del i både materia och som växterna lever de, men de är dessutom medvetna och aktivare. De kan röra sig fritt. Människan har fyra existentiella nivåer: vi är materiella, vi är vid liv som växterna, vi är medvetna, aktiva och rör oss fritt som djuren, men vi har även en fjärde existentiell nivå: självmedvetande. Det gör att vi är friare än djuren. De följder sina instinkter. Vi har också instinkter, men vårt självmedvetande gör att vi inte måste följa dem. Inga djur lever sina liv i självvalt celibat som en munk, för att ta ett tydligt exempel på att människor, till skillnad från djuren, inte är helt fångade av sina biologiska instinkter.

Människor kan domineras av sin ”växtnatur”. Någon kanske vegeterar framför teven med en chipspåse i handen. Koppla av behöver vi göra ibland, men den som lever sitt liv i ett vegetativt tillstånd förstår inte de unika möjligheter som det mänskliga tillståndet för med sig.

Förståelse har en viktig roll. Schumacher använder begreppet adequatio. Han definierar det som att "förståelsen hos den som söker kunskapen måste vara adekvat i förhållande till det som kunskapen är inriktad mot". Den som i hög grad lever i ett vegetativt tillstånd, men utan att vara helt medvetslös, kommer antagligen inte vara intresserad av att läsa den här texten, eftersom han eller hon inte kan relatera till innehållet. Människan kan även domineras av sin djurnatur. I så fall söker man aktivt föda och sex. När vi kommer till renodlat mänskliga aktiviteter så finner vi kulturella uttryck av olika slag. Musik, konst, vetenskap och religion.

Nu har vi etablerat en vertikal dimension i tillvaron av allt högre kvalitéer: materia, liv, medvetande och självmedvetande. Om vi vägleds av våra förfäder så slutar det dock inte här. Även om vi kan relatera till att vi är självmedvetna varelser så är vi antagligen fortfarande bundna vid våra sinnen.

Vi tenderar att tänka att det som är verkligt är det som våra sinnen förnimmer. Men i den vertikala dimensionen är det bara den första nivån, materien, som är synlig. Varken liv, medvetande eller självmedvetande är något vi kan se eller röra vid. Det är osynliga kvalitéer. Om du håller med om att liv, medvetande och självmedvetande är verkliga kvalitéer så har du samtidigt accepterat att verkligheten har en osynlig kvalitativ dimension.





Våra förfäder lät sig inte begränsas av det synliga. När vi nu med Schumachers hjälp har fått en relativt konkret uppfattning om de nedre delarna av tillvarons vertikala dimension så finns det inget tak. Den osynliga kvalitativa vertikala dimensionen fortsätter hela vägen upp till ens perfectissimum.