Fortsätt till huvudinnehåll

Vägledning för vilseförda

Hur ska man förklara den glömda dimensionen? Vad är högt, vad är lågt? Vad är meningsfullt och vad är meningslöst?

Till att börja med är min utgångspunkt, tvärtemot vad tidsandan lär oss, att våra förfäder var bättre än oss. De var mer fokuserade och insiktsfullare än oss.Vi tenderar att vara rastlösare, mer narcissistiskt självupptagna, mer distraherade och rotlöst vilse i existensens irrgångar. Vi behöver kort sagt vägledning. E.F. Schumacher insåg detta och skrev en bok, ”A guide for the perplexed”, som på svenska heter ”Vägledning för vilseförda” .

Men innan Schumacher och våra förfäder får guida oss så vill jag hänvisa till en dubbelbottnad bild: ankharen. Det är så att säga två bilder i en. Om man fokuserar på ankan så ser man inte haren, och tvärtom. Den som bara kan se den ena bilden är aspektblind.




Jag tror att tidsandan har gjort att vi har drabbats av en slags aspektblindhet. Vi har blivit så fångade av sånt som kan mätas, vägas och räknas, alltså kvantiteter, att vi har blivit blinda för det som inte kan uttryckas som kvantiteter, alltså kvalitéer. Det ledde den franska metafysikern René Guénon till att placera samtiden under etiketten ”kvantitetens herravälde”.

En typiskt modern aspektblind kommentar kan vara att hjärtat inte är något annat än ett fysiskt organ i kroppen. Aspektblindhet kan också användas för att påvisa hur moderna fundamentalister går fel: de ser bara den yttre aspekten av orden. Orden har så att säga inget hjärta för dem.

Bland moderna människor finns det ingen brist på hypoteser som försöker bortförklara kvalitéer. Jag tror att det handlar om en vilja till kontroll. Det kvantitativa kan vi i hög grad kontrollera, men det går inte med kvalitéer. Därför låtsas vi att de inte finns. Bortförklarande hypoteser innehåller ofta orden "inget annat än". Kärlek är inget annat än biokemiska reaktioner i kroppen. Medvetandet är inget annat än en bieffekt av elektriska impulser i hjärnan. Våra moderna ontologier är lika andefattiga som den byråkratiska miljön som de är sprungna ur.

Ontologi är läran om det som finns och inte finns. Schumacher förklarade pedagogiskt att det i naturen finns flera existentiella nivåer. På den mest grundläggande nivån finns mineralriket. Ur jorden spirar växter. Bland växterna rör sig djur. Och bland djuren finner vi vår art, människan. Mineralriket kännetecknas av materia. Växterna av liv. Djuren av medvetande. Och människan av självmedvetande.

Materien är passiv. Växterna har del i materien, men de lever, intar näring och växer. Djuren har del i både materia och som växterna lever de, men de är dessutom medvetna och aktivare. De kan röra sig fritt. Människan har fyra existentiella nivåer: vi är materiella, vi är vid liv som växterna, vi är medvetna, aktiva och rör oss fritt som djuren, men vi har även en fjärde existentiell nivå: självmedvetande. Det gör att vi är friare än djuren. De följder sina instinkter. Vi har också instinkter, men vårt självmedvetande gör att vi inte måste följa dem. Inga djur lever sina liv i självvalt celibat som en munk, för att ta ett tydligt exempel på att människor, till skillnad från djuren, inte är helt fångade av sina biologiska instinkter.

Människor kan domineras av sin ”växtnatur”. Någon kanske vegeterar framför teven med en chipspåse i handen. Koppla av behöver vi göra ibland, men den som lever sitt liv i ett vegetativt tillstånd förstår inte de unika möjligheter som det mänskliga tillståndet för med sig.

Förståelse har en viktig roll. Schumacher använder begreppet adequatio. Han definierar det som att "förståelsen hos den som söker kunskapen måste vara adekvat i förhållande till det som kunskapen är inriktad mot". Den som i hög grad lever i ett vegetativt tillstånd, men utan att vara helt medvetslös, kommer antagligen inte vara intresserad av att läsa den här texten, eftersom han eller hon inte kan relatera till innehållet. Människan kan även domineras av sin djurnatur. I så fall söker man aktivt föda och sex. När vi kommer till renodlat mänskliga aktiviteter så finner vi kulturella uttryck av olika slag. Musik, konst, vetenskap och religion.

Nu har vi etablerat en vertikal dimension i tillvaron av allt högre kvalitéer: materia, liv, medvetande och självmedvetande. Om vi vägleds av våra förfäder så slutar det dock inte här. Även om vi kan relatera till att vi är självmedvetna varelser så är vi antagligen fortfarande bundna vid våra sinnen.

Vi tenderar att tänka att det som är verkligt är det som våra sinnen förnimmer. Men i den vertikala dimensionen är det bara den första nivån, materien, som är synlig. Varken liv, medvetande eller självmedvetande är något vi kan se eller röra vid. Det är osynliga kvalitéer. Om du håller med om att liv, medvetande och självmedvetande är verkliga kvalitéer så har du samtidigt accepterat att verkligheten har en osynlig kvalitativ dimension.





Våra förfäder lät sig inte begränsas av det synliga. När vi nu med Schumachers hjälp har fått en relativt konkret uppfattning om de nedre delarna av tillvarons vertikala dimension så finns det inget tak. Den osynliga kvalitativa vertikala dimensionen fortsätter hela vägen upp till ens perfectissimum.






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

I otakt med tidsandan

På 90-talet var jag mitt inne i en slags intellektuell omvändelseprocess. Jag var student på universitetet, men ägande inte så mycket tid åt kursböckerna, istället följde jag ett spår som jag hade upptäckt själv. Framför allt var det en antologi med texter av den franska metafysikern René Guénon sammanställda och översatta av Kurt Almqvist som gjorde ett starkt intryck på mig. Den hette "I tjänst hos det Enda". Sedan tonåren hade jag haft en stark upplevelse att något var fel med samtiden. Den verkade så tom och människorna så håglösa. Det samtida samhället var mer som en maskin än som ett levande samhälle. Men jag kände mig inte tom, och jag upplevde inte mig själv som en robot, så jag kände mig inte hemma i den sterilt mekaniska omgivningen. En av tänkarna som jag upptäckte och läste med stort intresse under den tiden var Tage Lindbom, som jag fann via mina studier av Kurt Almqvists böcker. Nu har hans son, Tomas Lindbom, skrivit en biografi om sin far: ”I otakt med samtide

Bortom materialismen

Vad är verkligt och vad är inte verkligt är frågor som har följt människorna i alla tider. Är bara det som kan mätas, räknas och vägas verkligt? Det är i stort sett vad materialisterna hävdar. De hänvisar ofta till evolutionsteorin för att avvisa konkurrerande idéer. Men är evolutionsteorin lika stabil och vetenskapligt hållbar som försvararna vill få oss att tro? För att undersöka den frågan vänder jag mig till Thomas Nagel som är en välrenommerad amerikansk filosof. Det är lätt att få intrycket att det bara är religiösa fundamentalister som ifrågasätter evolutionsteorins generella anspråk på att kunna avgöra vad som är verkligt och vad som är overkligt, men det är inte sant. Thomas Nagel är ateist. Jag vill vara tydlig med att det som ifrågasätts inte är vetenskapliga fakta, utan de mer generella anspråken på att ha nyckeln till att kunna avgöra hela sanningen om tingens natur. Till exempel är vi människor, men vad betyder det? Är vi inget annat än nakna apor, eller är vi något mer

Sancho Panzas väderkvarnar

Jag undrar vad Tage Lindbom skulle ha sagt om nya ord som ”triggervarning” och kraven på ”säkra utrymmen” där stackars studenter kan gömma sig från kritiska tankar och annat skrämmande. Jag tror inte att den utvecklingen skulle ha förvånat honom. Dessa inledande ord kan för övrigt läsas som just en triggervarning för känsliga egalitärer. Läs vidare på egen risk. Läs inte "Sancho Panzas väderkvarnar." Bland filosofer är det inget ovanligt med starka uppgörelser med samtiden. På 90-talet nåddes många tänkande människor exempelvis av Georg-Henrik von Wrights ”Myten om framsteget”. Jag minns att jag såg den säljas i Pressbyrån på Korsvägen i Göteborg, så jag antar att den kunde köpas nästan överallt där det fanns böcker till salu. Bokens ifrågasättande av en av vår tids stora berättelser, alltså just "myten om framsteget", retade konformister och gav eftertänksamma människor något att begrunda. I boken citerade han Ludwig Wittgenstein som har skrivit följande ord : ”An