Jag lyssnade på den norska författaren Björn Andreas Bull-Hansen som talade om att hedendomen kommer tillbaks bland unga européer. Det gladde honom och han sa att vi aldrig försvann. Han identifierar alltså sig själv som hedning och påstår att vi alltid har funnits kvar. Jag vill bekräfta att det stämmer, utifrån min personliga erfarenhet. Tradition är ju det som traderas, från generation till generation.
Min salig far hade två sidor. En sida försökte anpassa sig till det moderna samhället. Han var ingenjör och drev sin ingenjörsmässighet väldigt långt. Han gjorde klassresan, vilket kanske förstärkte hans försök att passa in. Det var en sida av honom som jag var tvungen att göra upp med. Han förde över en alldeles för smal nyttomoral och rationalitet till mig. Den kändes som en mental tvångströja som inte alls passade mig.
När han var ung hade kristendomen fortfarande ett grepp om samhället. I skolan hade de kristendomsundervisning och morgonbön. Han fortsatte följa den kristna läran vid dop, äktenskap och begravningar. Men när han ibland återgav ord från de kristna trossatserna hade han alltid något raljerande i rösten som tydligt visade att han egentligen inte trodde på det.
Han var gjuteriingenjör och på en vägg i mitt barndomshem hängde en sköld i gjutjärn med en bild av Tor i sin vagn. Jag minns inte exakt när, men han måste ha berättat om Tor för mig, utan något raljerande i rösten. För jag minns hur jag som barn tittade ut genom fönstret när åskan gick och blixtarna korsade himlen och tänkte på hur Tor for fram med sin hammare i strid med jättarna.
Tor är en personifiering av naturkrafterna. Våra förfäder levde i en förtrollad värld och såg naturen som ett levande väsen. Att då uppfatta det som att stormar och blixtar var kopplade till en mäktig person, en gud, är inte ologiskt. Ett sinne som är starkt präglat av det moderna samhället avvisar antagligen genast detta som vidskepelser. Men kan vi verkligen vara säkra på att den attityden leder oss rätt? När jag vandrar ensam i naturen, utan någon att prata med, är det lätt för mig att uppleva det som att jag rör mig genom en förtrollad trädgård fylld av väsen.
Min far hade gjort sin förståelse av den moderna vetenskapen till sin åskådning, men han hade samtidigt en nära kontakt med naturen. Han jagade och fiskade, men inte som sport, utan snarare som en jägare från gamla tider som behöver mat. Vi hade dock ingen brist på mat hemma, men jag tror att han följde sina instinkter. I naturen var han lugnare och mer i sitt rätta element än i vardagen, då han skötte sitt jobb. Då var han stressad, och jag minns att han drabbades av magsår.
Om jag skulle beskriva traditionen jag föddes in i genom min familj, så var den inte särskilt kristen, den var snarare starkt naturorienterad, där även de gamla gudarna och naturväsen kunde finnas i bakgrunden. Åtminstone för mig som barn. Jag minns exempelvis hur vi besökte min mormor i ett litet torp i skogen och jag följde en vattenström djupt in i skogarna, därför att jag letade efter Näcken. Jag visste i och för sig att han var farlig, men jag var nyfiken.
Från min far ärvde jag Tor, både som berättelse och i form av skölden som nu finns i mitt hem. Jag skulle säga att om man försökte utröna var min fars tempel fanns, så var det utan tvekan i naturen. Fjäll, skogar, sjöar, älvar och åar var hans tempel. Den känslan har jag ärvt av honom och min släkt. Naturen som tempel. Det kan man kalla hedendom, om man så vill. Så sett kan jag bekräfta att Björn Andreas Bull-Hansen har rätt: vi har aldrig försvunnit.
En fördel med att bejaka sitt kulturella arv är att det kopplar dig till dina förfäder. Vi lever i en förvirrande tid, där olika intressen ständigt försöker manipulera oss. Att då ha rötter som sträcker sig årtusenden tillbaka ger stabilitet. Det ger också en känsla av mening och sammanhang att inte bara leva likt en konsument som bara tänker på varumärken.
Och Gud? Jag är inte ateist. Tor och Oden ser jag som symboler, eller arketypiska bilder som kan förstås psykologiskt som hos C.G Jung eller, på en djupare nivå, som ett uttryck för platonska arketyper.
Jag utövar yoga, men är inte indier. Det finns dock skäl att tro att våra förfäder hade tillgång till yogaliknande metoder. Oden använder runor som mantran och år 834 grävdes Osebergsskeppet ned. När det i vår tid undersöktes av arkeologer fann man den här figuren:
Min salig far hade två sidor. En sida försökte anpassa sig till det moderna samhället. Han var ingenjör och drev sin ingenjörsmässighet väldigt långt. Han gjorde klassresan, vilket kanske förstärkte hans försök att passa in. Det var en sida av honom som jag var tvungen att göra upp med. Han förde över en alldeles för smal nyttomoral och rationalitet till mig. Den kändes som en mental tvångströja som inte alls passade mig.
När han var ung hade kristendomen fortfarande ett grepp om samhället. I skolan hade de kristendomsundervisning och morgonbön. Han fortsatte följa den kristna läran vid dop, äktenskap och begravningar. Men när han ibland återgav ord från de kristna trossatserna hade han alltid något raljerande i rösten som tydligt visade att han egentligen inte trodde på det.
Han var gjuteriingenjör och på en vägg i mitt barndomshem hängde en sköld i gjutjärn med en bild av Tor i sin vagn. Jag minns inte exakt när, men han måste ha berättat om Tor för mig, utan något raljerande i rösten. För jag minns hur jag som barn tittade ut genom fönstret när åskan gick och blixtarna korsade himlen och tänkte på hur Tor for fram med sin hammare i strid med jättarna.
Tor är en personifiering av naturkrafterna. Våra förfäder levde i en förtrollad värld och såg naturen som ett levande väsen. Att då uppfatta det som att stormar och blixtar var kopplade till en mäktig person, en gud, är inte ologiskt. Ett sinne som är starkt präglat av det moderna samhället avvisar antagligen genast detta som vidskepelser. Men kan vi verkligen vara säkra på att den attityden leder oss rätt? När jag vandrar ensam i naturen, utan någon att prata med, är det lätt för mig att uppleva det som att jag rör mig genom en förtrollad trädgård fylld av väsen.
Min far hade gjort sin förståelse av den moderna vetenskapen till sin åskådning, men han hade samtidigt en nära kontakt med naturen. Han jagade och fiskade, men inte som sport, utan snarare som en jägare från gamla tider som behöver mat. Vi hade dock ingen brist på mat hemma, men jag tror att han följde sina instinkter. I naturen var han lugnare och mer i sitt rätta element än i vardagen, då han skötte sitt jobb. Då var han stressad, och jag minns att han drabbades av magsår.
Om jag skulle beskriva traditionen jag föddes in i genom min familj, så var den inte särskilt kristen, den var snarare starkt naturorienterad, där även de gamla gudarna och naturväsen kunde finnas i bakgrunden. Åtminstone för mig som barn. Jag minns exempelvis hur vi besökte min mormor i ett litet torp i skogen och jag följde en vattenström djupt in i skogarna, därför att jag letade efter Näcken. Jag visste i och för sig att han var farlig, men jag var nyfiken.
Från min far ärvde jag Tor, både som berättelse och i form av skölden som nu finns i mitt hem. Jag skulle säga att om man försökte utröna var min fars tempel fanns, så var det utan tvekan i naturen. Fjäll, skogar, sjöar, älvar och åar var hans tempel. Den känslan har jag ärvt av honom och min släkt. Naturen som tempel. Det kan man kalla hedendom, om man så vill. Så sett kan jag bekräfta att Björn Andreas Bull-Hansen har rätt: vi har aldrig försvunnit.
En fördel med att bejaka sitt kulturella arv är att det kopplar dig till dina förfäder. Vi lever i en förvirrande tid, där olika intressen ständigt försöker manipulera oss. Att då ha rötter som sträcker sig årtusenden tillbaka ger stabilitet. Det ger också en känsla av mening och sammanhang att inte bara leva likt en konsument som bara tänker på varumärken.
Och Gud? Jag är inte ateist. Tor och Oden ser jag som symboler, eller arketypiska bilder som kan förstås psykologiskt som hos C.G Jung eller, på en djupare nivå, som ett uttryck för platonska arketyper.
Jag utövar yoga, men är inte indier. Det finns dock skäl att tro att våra förfäder hade tillgång till yogaliknande metoder. Oden använder runor som mantran och år 834 grävdes Osebergsskeppet ned. När det i vår tid undersöktes av arkeologer fann man den här figuren:
Europeans Are Returning to Paganism
Kommentarer
Skicka en kommentar