Fortsätt till huvudinnehåll

Cyberpunkbarden Ren

Nya artister, som har något att säga, är något jag gillar att gräva i. För ett tag sedan hörde jag talas om Ren. Men han kallades för en rappare. Jag har inget emot rap, men det brukar inte vara min stil så jag sorterade först bort honom. Men han dök upp i mitt flöde fler gånger och jag leddes så småningom till en sång som heter ”Hi Ren”.

Sången gjorde mig djupt imponerad och jag insåg att det kan vara ett stort misstag att låta sig styras för mycket av stilkategorier.  Det är för övrigt en sak som är utmärkande för Ren. Det är väldigt svårt att placera honom i en genre, för han rör sig själv ledigt mellan olika stilar. Folk-rap kanske kan fungera, men jag föredrar att kalla honom en cyberpunkbard. ”Bard” står för inslaget av folk och berättande, och det känns rätt att använda ordet på en walesare. Cyberpunkdelen återkommer jag till.




”Hi Ren” var sången som fångade mig först. Ren har själv lidit av autoimmunitet. psykos och boreliainfektion (lyme disease). Den erfarenheten är bakgrunden till sången. Den handlar om mental hälsa, men i mina ögon går den bortom sjukdomar och störningar och hamnar i en slags allmänmänsklig taoistisk betraktelse över yin och yang. Men den är väldigt mångbottnad och kan säkerligen förstås på många olika sätt.

Jag har sett flera reaktionsvideor. En klassisk musiker var imponerad av hans röst och hantering av gitarren, gråtande terapeuter tackade honom för att han så naket vågade visa lidandet som många människor genomgår, en sångpedagog var imponerad av hans röstresurser. Min spontana tanke att Ren är ett geni bekräftades av andras perspektiv. Han  lyckas förena musik, poesi, sång och skådespel i en enhet som spränger alla försök att låsa honom i en kategori i luften. Han är en unik begåvning. Och han är fortfarande ung, så vem vet vad han kan utvecklas till?

Till att börja med lyfter jag fram barden Ren genom sången "Hi Ren". Den är helt fantastisk:

 


 

 

Men nu återstår frågan: varför ”cyberpunk” i ”cyberpunkbard”? Nästa sång låter väldigt annorlunda jämfört med ”Hi Ren”.  "Hi Ren" är vild. Nästa sång är också vild, men på ett mer ungdomligt sätt. Men även här vill jag framhäva att det samtidigt är en stark social kommentar.

Han säger att vi lever i en märklig tid dominerad av de rika, men det handlar inte om en strid mellan vänster och höger, utan mellan de giriga och de medskyldiga. "Är ni medskyldiga?", frågar han. Publiken svarar ”Nej!”. Sedan fortsätter han och demonstrerar hur lätt det är att få dem att splittras i två sidor, rött och blått, och att de faktiskt blir medskyldiga till våld. Och en del tjänar pengar på våldet, medan andra förlorar. Som lärare vill jag lägga till mitt perspektiv, nämligen att Ren även är en stor pedagog.




 

 

 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tiden är ur led: iyah may, Bob Vylan och Kneecap

Den sista veckan har västliga medier varit upprörda över artister i Glastonbury som tydligt gav uttryck för sitt missnöje med Israels folkmord på palestinier. Man kunde se ett stort folkhav med till största delen ljushyade västerlänningar där många besökare bar den palestinska flaggan. Det har funnits många fejkrebeller som har lanserats av musikindustrin som inte alls utgjorde ett problem för den härskande klassen i väst. Men när BBC gjorde misstaget att censurera Kneecap och bytte till en annan kamera, där det visade sig att Bob Vylan var ännu radikalare och ledde deltagarna att skandera: ”Death, death to the IDF” i direktsändning så fick BBC problem. Den härskande klassen har ju jobbat för att manipulera fram ett stöd för folkmordet, och nu livesände BBC en sådan sång. Det är skillnaden mellan en fejkrebell och en riktig rebell: en riktig rebell är en fara för den härskande klassens planer. Jag tror Caitlin Johnstone har rätt i att vi såg födelsen av en autentisk motkultur, det vill...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hedendomens återkomst II : identitet

Hur förhåller man sig till att vara medborgare i ett andligen utarmat samhälle som befinner sig i förfall? Distansera sig, verkar som en bra idé. Den första grundläggande frågan i livet tror jag är: Vem är jag? Vad har jag för identitet? Det moderna samhället vill göra oss till konsumenter som identifierar sig med olika varumärken. Det har jag alltid värjt mig emot. Det känns mycket andefattigt och jag ogillar starkt att bli manipulerad. Det har alltid stört mig när någon säger ”vi konsumenter måste….”. Det placerar mig i en ordning där det finns aktiva producenter och massorna, som är passiva konsumenter. Så, jag är inte min bil, mobil, mina kläder, min dator, mitt hus eller mitt bankkonto. Det moderna samhället manipulerar oss med falska dikotomier. Om man använder följande ord utan att fördjupa deras innebörd, så hamnar man lätt i såna falska manipulativa dikotomier. Två sidor skapas som bråkar med varandra, enligt mönstret ”söndra och härska”. Några exempel: jag är skeptisk mot de ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hedendomens återkomst I

Jag lyssnade på den norska författaren Björn Andreas Bull-Hansen som talade om att hedendomen kommer tillbaks bland unga européer. Det gladde honom och han sa att vi aldrig försvann. Han identifierar alltså sig själv som hedning och påstår att vi alltid har funnits kvar. Jag vill bekräfta att det stämmer, utifrån min personliga erfarenhet. Tradition är ju det som traderas, från generation till generation. Min salig far hade två sidor. En sida försökte anpassa sig till det moderna samhället. Han var ingenjör och drev sin ingenjörsmässighet väldigt långt. Han gjorde klassresan, vilket kanske förstärkte hans försök att passa in. Det var en sida av honom som jag var tvungen att göra upp med. Han förde över en alldeles för smal nyttomoral och rationalitet till mig. Den kändes som en mental tvångströja som inte alls passade mig. När han var ung hade kristendomen fortfarande ett grepp om samhället. I skolan hade de kristendomsundervisning och morgonbön. Han fortsatte följa den kristna läran v...
Skicka en kommentar
Läs mer