Mot Megamaskinen: Pink Floyd och iyah may

”I don´t live in your candyworld”, iyah may

”Welcome to the Machine”, Pink Floyd

 

Pink Floyd är en klassiker, men iyah may är en nykomling som jag lyfter fram för att jag tror och hoppas att hon kommer att gå långt. Hon kanske ser ut som en vanlig söt popstjärna, men när jag verkligen lyssnar på henne så hör jag en vacker stämma med emotionellt djup som sjunger meningsfulla ord. Med ”gå långt” menar jag inte bara ”bli känd”, utan att ha en positiv inverkan på kulturen och människorna i världen. Jag ska försöka sätta det i ett sammanhang här.

Till att börja med måste jag förklara vad jag menar med Megamaskinen. Jag lånar begreppet från den amerikanska filosofen Lewis Mumford som i ”The Myth of the Machine” beskrev de sociala och byråkratiska strukturer som möjliggjorde att man kunde koordinera stora grupper arbetare för att bygga komplexa projekt som järnvägsnät, vägar och kanaler eller flygplan etc. Han kallade organisationen för en Megamaskin.

Ett problem med Megamaskinen är att när vetenskap, teknik och politisk makt sammanfaller i gemensamma tolkningar så utesluts människans inre liv. Vår intuition, våra känslor och upplevelser får ingen plats. Vi riskerar att förlora vår mänsklighet och bara bli till kugghjul eller mekaniska delar av maskinen.

Mumford drog slutsatsen att en av de tragiska följderna av den mekaniskt byråkratiska ordningen var uppkomsten av ”organisationsmänniskan”. Hon tar sina order helt och hållet från systemet och som vetenskapsman, ingenjör, expert, administratör eller som konsument, är organisationsmänniskan oförmögen att föreställa sig en avvikelse från systemet. Att tänka sig ett annat sätt att leva som är intelligentare, livligare, meningsfullare eller mer mänskligt givande ligger bortom hennes föreställningsförmåga. Jag skulle säga att det Mumford beskriver är uppkomsten av en slags mänsklig robot som har förlorat kontakten med sitt inre liv; ja, med sin mänsklighet,

Att frigöra sig från Megamaskinens kvävande rike för att undvika att förvandlas till en mänsklig maskin börjar med att vi bejakar vårt inre liv, vår känsla av att inte bara vara mekaniska robotar. Den kampen tydliggörs bäst genom konstnärliga uttryck.

Pink Floyds ”Welcome to the Machine” är en kritik av musikindustrin, men mer generellt är den även en protestsång mot just mekaniseringen av livet. Mycket ligger i ljuden, tonerna och ackorden som ger en känsla av industriella- och samhälleliga krafter som kontrollerar och riskerar att överväldiga den individuella identiteten.

iyah may hann bara ge ut ett par singlar innan hon hamnade i konflikt med musikindustrin, när hon vägrade att ändra texten i Karmageddon. Så där har vi genast ett ”welcome to the machine”. Det ledde till att hon och hennes manager gick skilda vägar. Men viljan att gå sin egen väg, att inte bara anpassa sig efter systemet, kan man höra i orden från en av hennes äldre sånger. I ”Pray” sjöng hon: ”Everybody wanna fit in like we pre packaged, Fabricated, Insta famous like we all made it, Yeh we all made it, But I’m a deep believer.” Att ha djup tro avskiljer henne från de ytliga sakerna hon nämner. Hon är inte en ”organisationsmänniska” som passivt anpassar sig efter vad systemet vill göra henne till.

Jag tyckte det var mycket passande att hon gjorde en tolkning av Pink Floyds ”Wish you were here”. Sången uttrycker en djup längtan och melankoli. För mig handlar den om alienation, alltså främlingskapet i en värld där det jag är inifrån och vad den omgivande världen vill göra mig till inte alls stämmer överens med varandra. Det är modigt av henne att försöka göra en egen version av en sång som av många har setts som en av de bästa som någonsin har skrivits. Men jag tycker att iyah may lyckades förvånansvärt bra. Hon har en vacker röst och ändrade orden lite så att sången förankrades i samtiden, utan att förlora sin mening. Dessutom la hon till en subtil protest som Roger Waters nog gillar: ”a ceasefire prayed for”. Sången handlar inte bara om alienation, utan även om autenticitet. Har du sålt dig eller inte? Vi behöver fler röster som inte har sålt sig.

(Det är förstås inte samma sak som originalet, det är iyah mays version. Jag gillar både originalet och den här.)

Karmageddon skulle jag beskriva som en ordentlig bredsida mot Megamaskinen. Bakgrunden är förstås att Maskinen framträdde i hela sin totalitära hemskhet med drakoniska nedlåsningar och försök att tvinga folk att ta injektioner under covid. Särskilt drakoniska var nog åtgärderna i Australien, där iyah may bor. Hennes svar kom några år senare med en välförtjänt sågning av medier, politiker, farmakologiska företag och WHO. Och detta från en utbildad läkare med vacker röst och bra känsla för orden. "I´m sick and tired of all these crazy lies" sjöng hon mot en bakgund av både covidvansinne och folkmord.

Jag ser fram emot att höra mer från iyah may. Idag är det möjligt för självständiga konstnärer, talare eller tänkare att nå ut direkt till andra människor genom internet. Nätet är en skapelse av Megamaskinen, men har blivit något som liknar Gutenbergpressen. De gamla eliterna förlorade kontrollen över informationsflödet när man snabbt kunde trycka böcker. Samma sak har hänt genom internet.