Fortsätt till huvudinnehåll

Varför kan vi inte lita på våra ledare?

Det finns en populär tysk pod där Jasmin Kosubek intervjuar olika personer. Hon har tidigare intervjuat bla John Mearsheimer. Den här gången var det Jeffrey Sachs tur. Att lyssna på Jeffrey Sachs är mycket lärorikt. Han är kunnig, erfaren, frispråkig och säger vad han tycker utan omskrivningar. Han har en hel del inflytande, men jag upplever honom inte som en av de vanliga hjärtlösa, manipulativa maktmänniskorna. Om makthavare vore som honom skulle jag antagligen inte vara alls lika skeptisk som jag är nu. Men som det är nu känner jag mig tvungen att ägna mer tid åt politiska frågor än jag egentligen vill.

Varför är våra makthavare som de är? Sachs menar att ett av de största problemen är att mycket sker i hemlighet och att de därför inte behöver stå för sina handlingar. Och eftersom besluten fattas bakom lykta dörrar av mäktiga människor så rör det sig per definition om konspirationer. Han nämner exempelvis CIA. En gång för ca 50 år sedan gjordes en utvärdering av vad CIA sysslar med där dörrarna så att säga öppnades. Det som framkom var fruktansvärt. Vad gör de nu? Vi vet inte.

När vi försöker gissa vad makthavarna egentligen sysslar med anklagas vi för att vara ”konspirationsteoretiker”. Ett enkelt sätt att få oss att sluta gissa vore att de slutar ljuga och manipulera oss och att de blev mer transparenta. Men jag upplever att motsatsen händer, de blir allt mindre transparenta och den folkliga responsen till det är att även märkliga teorier som att makthavarna inte ens är människor, utan förklädda ödlor från en annan dimension, ter sig alltmer trovärdiga. Under covid blev det tydligt hur makthavarna ser på oss: vi är boskap som ska vallas fram i av dem bestämda fåror. 

Jeffrey Sachs träffar dock makthavare från olika delar av världen, och dem han är minst imponerad av är de amerikanska. Han säger inte att de är ödlor, utan att deras problem är att de är korkade och arroganta. Det stora problemet med de europeiska ledarna är att de är ryggradslösa. Tex böjde de sig lydigt för den amerikanska linjen i Ukraina trots att de egentligen var mycket skeptiska.

Sachs kallar USA för en plutokrati, dvs att det är de rika som styr landet. Han säger att vi behöver en institution som WHO, vilket jag känner mig skeptisk till. Men det är möjligt att han har rätt i att det stora problemet är den amerikanska plutokratin. Virus och sjukdomar följer ju inte våra landsgränser så en helt transparent organisation som inte är finansierad av plutokrater kanske kan vara en bra idé....kanske. Efter coviddebaklet är det dock svårt att övertyga mig.

Sachs talar även om klimatförändringar. Även på den punkten är det möjligt att min skepsis mer handlar om plutokraterna som låtsas att de bryr sig och sätter upp sig själva som räddare, än själva teorin som sådan. Fast som Jasmin Kosubek är inne på: vi har hört varningsklockorna i flera decennier nu. Tex skulle delar av Göteborg ligga under vatten nu läste jag för några decennier sedan. Men det har inte hänt.

Jag håller inte med Sachs om allt, men det är utan tvekan värt att lyssna på honom. Jag tycker han är en av de viktigaste rösterna man kan lyssna på i den här galna tiden.

 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

iyah may: Karmageddon II

Vi är på väg in i nya tider, och jag känner inte till någon annan som har fångat det i ord på ett mer rörande och samtidigt kraftfullt sätt än iyah may. Hennes pop-version av Karmageddon gjorde ett starkt intryck på mig, men nu har hon kommit med en ackustisk version som, åtminstone för mig, är ännu starkare. En fördel med pop-versionen var att den hade en intressant kontrast mellan musiken och orden, där musiken fick mig att tro att hon skulle börja sjunga om sina känslor och med den förväntan blev orden nästan en chock. Den ackustiska versionen har fördelen att hennes vackra röst kommer mer till sin rätt och det känns som att budskapet går fram tydligare. Jag skulle inte bli förvånad om den ackustiska versionen kommer nå ännu fler människor än pop-versionen (som ligger på 3,2 miljoner visningar på youtube efter 2 månader). Jag tänker på ”Rich men north of Richmond” av Oliver Anthony som efter 2 år ligger på nära 200 miljoner visningar på youtube. Den var också fri från musikindustrin...

Tiden är ur led: iyah may, Bob Vylan och Kneecap

Den sista veckan har västliga medier varit upprörda över artister i Glastonbury som tydligt gav uttryck för sitt missnöje med Israels folkmord på palestinier. Man kunde se ett stort folkhav med till största delen ljushyade västerlänningar där många besökare bar den palestinska flaggan. Det har funnits många fejkrebeller som har lanserats av musikindustrin som inte alls utgjorde ett problem för den härskande klassen i väst. Men när BBC gjorde misstaget att censurera Kneecap och bytte till en annan kamera, där det visade sig att Bob Vylan var ännu radikalare och ledde deltagarna att skandera: ”Death, death to the IDF” i direktsändning så fick BBC problem. Den härskande klassen har ju jobbat för att manipulera fram ett stöd för folkmordet, och nu livesände BBC en sådan sång. Det är skillnaden mellan en fejkrebell och en riktig rebell: en riktig rebell är en fara för den härskande klassens planer. Jag tror Caitlin Johnstone har rätt i att vi såg födelsen av en autentisk motkultur, det vill...

Cyberpunkbarden Ren

Nya artister, som har något att säga, är något jag gillar att gräva i. För ett tag sedan hörde jag talas om Ren. Men han kallades för en rappare. Jag har inget emot rap, men det brukar inte vara min stil så jag sorterade först bort honom. Men han dök upp i mitt flöde fler gånger och jag leddes så småningom till en sång som heter ”Hi Ren”. Sången gjorde mig djupt imponerad och jag insåg att det kan vara ett stort misstag att låta sig styras för mycket av stilkategorier.  Det är för övrigt en sak som är utmärkande för Ren. Det är väldigt svårt att placera honom i en genre, för han rör sig själv ledigt mellan olika stilar. Folk-rap kanske kan fungera, men jag föredrar att kalla honom en cyberpunkbard. ”Bard” står för inslaget av folk och berättande, och det känns rätt att använda ordet på en walesare. Cyberpunkdelen återkommer jag till. ”Hi Ren” var sången som fångade mig först. Ren har själv lidit av autoimmunitet. psykos och boreliainfektion (lyme disease). Den erfarenheten är bak...