Fortsätt till huvudinnehåll

Om

 

 

Vad ska jag skriva om här? Så länge jag kan minnas har jag haft en stark upplevelse av att något har gått väldigt fel med det moderna samhället och att de värden och den mentalitet som håller den moderna processen igång leder oss allt djupare in i en dystopi á la 1984.

Vid det här laget ligger panoptikon i öppen dager: vi kan inte ens parkera bilen i städerna utan att det registreras digitalt. Digitaliseringen av valutan gör att vi inte kan köpa något utan att det registreras. Det ger bankerna en enorm makt över oss. Människan håller på att integreras i ett mekaniskt kontrollsystem där det kommer att finnas väldigt lite utrymme att vara just människa.

Jag kommer antagligen ifrågasätta det mesta samtiden står för, därav namnet "konträr".

Tre citat får ange temat i vid mening:

“For its effective salvation mankind will need to undergo something like a spontaneous religious conversion: one that will replace the mechanical world picture with an organic world picture, and give to the human personality, as the highest known manifestation of life, the precedence it now gives to its machines and computers. This order of change is as hard for most people to conceive as was the change from the classic power complex of Imperial Rome to that of Christianity, or, later, from supernatural medieval Christianity to the machine-modeled ideology of the seventeenth century. But such changes have repeatedly occurred all through history; and under catastrophic pressure they may occur again. Of only one thing we may be confident. If mankind is to escape its programmed self-extinction the God who saves us will not descend from the machine: he will rise up again in the human soul.”  

Lewis Mumford, The Pentagon of Power

 

"The real hopeless victims of mental illness are to be found among those who appear to be most normal. Many of them are normal because they are so well adjusted to our mode of existence, because their human voice has been silenced so early in their lives, that they do not even struggle or suffer or develop symptoms as the neurotic does. They are normal not in what may be called the absolute sense of the word; they are normal only in relation to a profoundly abnormal society. Their perfect adjustment to that abnormal society is a measure of their mental sickness. These millions of abnormally normal people, living without fuss in a society to which, if they were fully human beings, they ought not to be adjusted.” 

― Aldous Huxley, Brave New World Revisited

 

In "this age of flourishing futurists when almost the only way to get attention is to claim to be privy to some new discovery, it gives us the most exceptional pleasure, the most piquant delight, to announce what in today´s climate of opinion may be the most novel, original and unexpected prediction imaginable. The wave of the future will be a return to the past."


Huston Smith, Forgotten Truth

 


 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

iyah may: Karmageddon II

Vi är på väg in i nya tider, och jag känner inte till någon annan som har fångat det i ord på ett mer rörande och samtidigt kraftfullt sätt än iyah may. Hennes pop-version av Karmageddon gjorde ett starkt intryck på mig, men nu har hon kommit med en ackustisk version som, åtminstone för mig, är ännu starkare. En fördel med pop-versionen var att den hade en intressant kontrast mellan musiken och orden, där musiken fick mig att tro att hon skulle börja sjunga om sina känslor och med den förväntan blev orden nästan en chock. Den ackustiska versionen har fördelen att hennes vackra röst kommer mer till sin rätt och det känns som att budskapet går fram tydligare. Jag skulle inte bli förvånad om den ackustiska versionen kommer nå ännu fler människor än pop-versionen (som ligger på 3,2 miljoner visningar på youtube efter 2 månader). Jag tänker på ”Rich men north of Richmond” av Oliver Anthony som efter 2 år ligger på nära 200 miljoner visningar på youtube. Den var också fri från musikindustrin...

Tiden är ur led: iyah may, Bob Vylan och Kneecap

Den sista veckan har västliga medier varit upprörda över artister i Glastonbury som tydligt gav uttryck för sitt missnöje med Israels folkmord på palestinier. Man kunde se ett stort folkhav med till största delen ljushyade västerlänningar där många besökare bar den palestinska flaggan. Det har funnits många fejkrebeller som har lanserats av musikindustrin som inte alls utgjorde ett problem för den härskande klassen i väst. Men när BBC gjorde misstaget att censurera Kneecap och bytte till en annan kamera, där det visade sig att Bob Vylan var ännu radikalare och ledde deltagarna att skandera: ”Death, death to the IDF” i direktsändning så fick BBC problem. Den härskande klassen har ju jobbat för att manipulera fram ett stöd för folkmordet, och nu livesände BBC en sådan sång. Det är skillnaden mellan en fejkrebell och en riktig rebell: en riktig rebell är en fara för den härskande klassens planer. Jag tror Caitlin Johnstone har rätt i att vi såg födelsen av en autentisk motkultur, det vill...

Cyberpunkbarden Ren

Nya artister, som har något att säga, är något jag gillar att gräva i. För ett tag sedan hörde jag talas om Ren. Men han kallades för en rappare. Jag har inget emot rap, men det brukar inte vara min stil så jag sorterade först bort honom. Men han dök upp i mitt flöde fler gånger och jag leddes så småningom till en sång som heter ”Hi Ren”. Sången gjorde mig djupt imponerad och jag insåg att det kan vara ett stort misstag att låta sig styras för mycket av stilkategorier.  Det är för övrigt en sak som är utmärkande för Ren. Det är väldigt svårt att placera honom i en genre, för han rör sig själv ledigt mellan olika stilar. Folk-rap kanske kan fungera, men jag föredrar att kalla honom en cyberpunkbard. ”Bard” står för inslaget av folk och berättande, och det känns rätt att använda ordet på en walesare. Cyberpunkdelen återkommer jag till. ”Hi Ren” var sången som fångade mig först. Ren har själv lidit av autoimmunitet. psykos och boreliainfektion (lyme disease). Den erfarenheten är bak...