Fortsätt till huvudinnehåll

Hedendomens återkomst II : identitet

Hur förhåller man sig till att vara medborgare i ett andligen utarmat samhälle som befinner sig i förfall? Distansera sig, verkar som en bra idé.

Den första grundläggande frågan i livet tror jag är: Vem är jag? Vad har jag för identitet? Det moderna samhället vill göra oss till konsumenter som identifierar sig med olika varumärken. Det har jag alltid värjt mig emot. Det känns mycket andefattigt och jag ogillar starkt att bli manipulerad. Det har alltid stört mig när någon säger ”vi konsumenter måste….”. Det placerar mig i en ordning där det finns aktiva producenter och massorna, som är passiva konsumenter. Så, jag är inte min bil, mobil, mina kläder, min dator, mitt hus eller mitt bankkonto.

Det moderna samhället manipulerar oss med falska dikotomier. Om man använder följande ord utan att fördjupa deras innebörd, så hamnar man lätt i såna falska manipulativa dikotomier. Två sidor skapas som bråkar med varandra, enligt mönstret ”söndra och härska”.

Några exempel: jag är skeptisk mot de stora medicinska företagen, men jag är inte antivaxxare, jag är inte neo-darwinist och inte kreationist, jag är skeptisk mot västs stöd till kriget i Ukraina, men jag är inte putinist, jag är inte höger och inte vänster, inte rasist och inte antirasist (icke-rasist, helt enkelt), inte kommunist, inte fascist, inte sionist, inte antisemit etc. Jag identifierar mig inte med någon av de vanliga kategorierna. Jag är heller inte vänsterliberal eller högerliberal. Det gör mig i någon mening till en hedning i samtiden, eftersom jag inte är trogen någon politisk religion.



För länge sedan skrev jag över min begravning till en hednisk organisation. Jag har ingen brådska att dö, men man vet aldrig när det händer. Vi har ingen fullständig obruten tradition tillbaka till forntiden, men vi har heller inte förlorat allt. I en öken får man använda det vatten man finner. 

Urfolk, om det är nordamerikas indianer, gamla tiders samer eller våra fornnordiska förfäder spelar ingen roll, var animister. Animism betyder att naturen är besjälad. Men det är inte en ”världsbild” eftersom det begreppet antyder att man har en bild i sinnet som man projicerar på världen. Det är heller inte ett begrepp som man tror på. Det är snarare den direkta erfarenheten av naturen som det handlar om. Jag har alltid, långt innan jag kunde använda begrepp som ”animism” upplevt naturen som besjälad. I den mån det finns någon tro inblandad så handlar det om att jag tror på min egen erfarenhet. Att se naturen som besjälad gör mig till en hedning. Det gör mig också till en fiende till storföretagens giriga framfart.

I en andligt utarmad tid dominerad av manipulativa lögnare vänder jag mig till mina förfäder. Här är en galdr för beskydd mot illvilliga fiender:

"I wash off the hatred of my enemies and the greed and wrath of powerful people."





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tiden är ur led: iyah may, Bob Vylan och Kneecap

Den sista veckan har västliga medier varit upprörda över artister i Glastonbury som tydligt gav uttryck för sitt missnöje med Israels folkmord på palestinier. Man kunde se ett stort folkhav med till största delen ljushyade västerlänningar där många besökare bar den palestinska flaggan. Det har funnits många fejkrebeller som har lanserats av musikindustrin som inte alls utgjorde ett problem för den härskande klassen i väst. Men när BBC gjorde misstaget att censurera Kneecap och bytte till en annan kamera, där det visade sig att Bob Vylan var ännu radikalare och ledde deltagarna att skandera: ”Death, death to the IDF” i direktsändning så fick BBC problem. Den härskande klassen har ju jobbat för att manipulera fram ett stöd för folkmordet, och nu livesände BBC en sådan sång. Det är skillnaden mellan en fejkrebell och en riktig rebell: en riktig rebell är en fara för den härskande klassens planer. Jag tror Caitlin Johnstone har rätt i att vi såg födelsen av en autentisk motkultur, det vill...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hedendomens återkomst I

Jag lyssnade på den norska författaren Björn Andreas Bull-Hansen som talade om att hedendomen kommer tillbaks bland unga européer. Det gladde honom och han sa att vi aldrig försvann. Han identifierar alltså sig själv som hedning och påstår att vi alltid har funnits kvar. Jag vill bekräfta att det stämmer, utifrån min personliga erfarenhet. Tradition är ju det som traderas, från generation till generation. Min salig far hade två sidor. En sida försökte anpassa sig till det moderna samhället. Han var ingenjör och drev sin ingenjörsmässighet väldigt långt. Han gjorde klassresan, vilket kanske förstärkte hans försök att passa in. Det var en sida av honom som jag var tvungen att göra upp med. Han förde över en alldeles för smal nyttomoral och rationalitet till mig. Den kändes som en mental tvångströja som inte alls passade mig. När han var ung hade kristendomen fortfarande ett grepp om samhället. I skolan hade de kristendomsundervisning och morgonbön. Han fortsatte följa den kristna läran v...
Skicka en kommentar
Läs mer