Dataspel, datorspel, tevespel, eller videospel? Jag kallar dem dataspel, därför att de i grunden är en lek med information som processas genom en maskin och representeras grafiskt på en skärm. Sånt är väl bara för barn?
Men vad är meningen? Det jag vill lyfta fram här är den symboliskt laddade och avslöjande miljön i spelen. När du börjar spelet, om vi tar Dark Souls I som exempel, är du inte stark och faktiskt inte ens helt vid liv. Du börjar som någon som ”have gone hollow” och du är inlåst i en cell på en plats som heter ”The Undead Asylum”. Det var den miljön som fångade mig omedelbart. Det var gjort på ett sätt som för mig kändes levande och autentiskt. Det fångade mig på ett liknande sätt som en trovärdigt fantasifull roman kan fånga mig.
Jag såg min figur iklädd riddarrustning ligga utmattad i ett hörn inlåst i en cell. Hans ansikte var utarmat och med djupa fåror. Hans kropp var nästan bara ett skelett. Mina tankar gick till T.S. Eliots dikt ”The hollow men”. ”We are the hollow men” och ”This is the way the world ends .”
En annan riddare öppnar en lucka i taket och slänger ner en nyckel. Min figur lämnar sin cell och vandrar genom de odödas dårhus. Finns en väg ut? Det visar sig att hela kungariket i spelets värld, även utanför de odödas dårhus ”have gone hollow”, som i Eliots dikt. Men det finns en uppgift för dig. Du kan besegra väktarna för den utarmade ordningen och på så vis starta en ny cykel.
Jag tror inte att boomerfeministen hade förstått mig om jag hade försökt förklara för henne att hennes värld är ”the undead asylum” för mig och den får mig att ”go hollow”.
Jag minns ett seminarium på ett jobb som leddes av vad jag vill kalla en liberal boomerfeminist. Jag är gen X, så jag uppfattade henne som tillhörande en äldre generation än mig. Hon sa med viss nedlåtenhet i rösten något i stil med att: ”Ja, det är som med män som aldrig vill bli vuxna, utan bara fortsätter med sina dataspel.” Jag har stött på en liknande attityd nyligen och det fick mig att vilja skriva några ord om saken. Jag ser mig inte som en gamer, det finns saker som är viktigare i mitt liv, men spel har funnits med som en slags eskapistisk hobby sedan barnsben, så jag tror jag kan avslöja vad det handlar om, åtminstone för en del av oss. Eskapism, har jag redan nämnt. Men eskapism från vad, till vad och varför?
Man kan fråga sig om det verkligen är mognare att titta på teve än att spela spel? Men jag är inte ute efter att försvara hobbyn, utan att avslöja en av dess hemligheter. Den framkommer särskilt tydligt i en serie japanska spel: Dark Souls I, II, III och Elden Ring. Jag minns tydligt första gången jag provade Dark Souls 1. Det måste ha varit 2011. Vad boomerfeminsten sa annat än sin klagan på män vid samma tid har jag däremot glömt. Det var något mycket fascinerande med miljön som fångade mig trots att spelet samtidigt irriterade mig med sin svårighetsgrad och en dålig adaption till PC. En del av behållningen med de här spelen är helt enkelt att de är utmanande på ett oftast rättvist sätt, vilket gör det tillfredställande när man lyckas övervinna de svåra utmaningarna. Jag har slagit dem alla, så jag vet vad jag talar om.
Man kan fråga sig om det verkligen är mognare att titta på teve än att spela spel? Men jag är inte ute efter att försvara hobbyn, utan att avslöja en av dess hemligheter. Den framkommer särskilt tydligt i en serie japanska spel: Dark Souls I, II, III och Elden Ring. Jag minns tydligt första gången jag provade Dark Souls 1. Det måste ha varit 2011. Vad boomerfeminsten sa annat än sin klagan på män vid samma tid har jag däremot glömt. Det var något mycket fascinerande med miljön som fångade mig trots att spelet samtidigt irriterade mig med sin svårighetsgrad och en dålig adaption till PC. En del av behållningen med de här spelen är helt enkelt att de är utmanande på ett oftast rättvist sätt, vilket gör det tillfredställande när man lyckas övervinna de svåra utmaningarna. Jag har slagit dem alla, så jag vet vad jag talar om.
Men vad är meningen? Det jag vill lyfta fram här är den symboliskt laddade och avslöjande miljön i spelen. När du börjar spelet, om vi tar Dark Souls I som exempel, är du inte stark och faktiskt inte ens helt vid liv. Du börjar som någon som ”have gone hollow” och du är inlåst i en cell på en plats som heter ”The Undead Asylum”. Det var den miljön som fångade mig omedelbart. Det var gjort på ett sätt som för mig kändes levande och autentiskt. Det fångade mig på ett liknande sätt som en trovärdigt fantasifull roman kan fånga mig.
Jag såg min figur iklädd riddarrustning ligga utmattad i ett hörn inlåst i en cell. Hans ansikte var utarmat och med djupa fåror. Hans kropp var nästan bara ett skelett. Mina tankar gick till T.S. Eliots dikt ”The hollow men”. ”We are the hollow men” och ”This is the way the world ends .”
En annan riddare öppnar en lucka i taket och slänger ner en nyckel. Min figur lämnar sin cell och vandrar genom de odödas dårhus. Finns en väg ut? Det visar sig att hela kungariket i spelets värld, även utanför de odödas dårhus ”have gone hollow”, som i Eliots dikt. Men det finns en uppgift för dig. Du kan besegra väktarna för den utarmade ordningen och på så vis starta en ny cykel.
Jag tror inte att boomerfeministen hade förstått mig om jag hade försökt förklara för henne att hennes värld är ”the undead asylum” för mig och den får mig att ”go hollow”.
Häromdagen promenerade jag i skogen och jag slogs av ett minne från tonåren. Jag måste ha varit 14 år. Det kändes som att samhället jag befann mig i var meningslöst och utan inre liv. Jag bestämde mig för att inte anpassa mig, inte bli det samhället försökte få mig att bli, utan förbli den jag var. Minnet fyllde mig med glädje, för jag är fortfarande mig själv. ”The undead asylum” har inte besegrat mig.
Går det att att övervinna dårhusets inflytande? Numera ägnar jag inte så mycket tid åt eskapism, utan har hittat en givande disciplin som på ett märkligt sätt stämmer med symboliken i Dark Souls där en orm som kallas Kingseeker Frampt måste väckas och sedan spelar en viktig roll för den fortsatta utvecklingen. Disciplinen har haft en mycket bra effekt på mig hittills. Jag tror att Hidetaka Miyazaki, spelens skapare, måste ha insikter i esoterisk yoga.
Min tanke, som också finns uttryckt i Dark Souls, är att det gamla är utlevt eller ”have gone hollow” och det nya har ännu inte tagit form. Men vem vet? Vi kanske kommer se en ny cykel födas.
Går det att att övervinna dårhusets inflytande? Numera ägnar jag inte så mycket tid åt eskapism, utan har hittat en givande disciplin som på ett märkligt sätt stämmer med symboliken i Dark Souls där en orm som kallas Kingseeker Frampt måste väckas och sedan spelar en viktig roll för den fortsatta utvecklingen. Disciplinen har haft en mycket bra effekt på mig hittills. Jag tror att Hidetaka Miyazaki, spelens skapare, måste ha insikter i esoterisk yoga.
Min tanke, som också finns uttryckt i Dark Souls, är att det gamla är utlevt eller ”have gone hollow” och det nya har ännu inte tagit form. Men vem vet? Vi kanske kommer se en ny cykel födas.
Kommentarer
Skicka en kommentar