Gjallarhorn

Herr Råbock har skrivit ett nytt debattinlägg om Tage Lindbom och traditionalismen. Det är ett missvisande hopkok värdigt en sensationslysten murvel i en kvällsblaska. Jag hade hoppats att alternativ till de gamla medierna skulle försöka hålla sig över den nivån. Min första invändning mot herr Råbocks inlägg är därför av moralisk natur. Den gyllene regeln finns uttryckt i många olika religioner och filosofier.   I Bibeln kan vi läsa: ”Allt som ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem.” I islam finns principen uttryckt i hadith 13 : ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.” Om jag skulle anklaga herr Råbock för att vara en antisemitisk islamist så skulle han protestera och säga att han har lämnat sånt bakom sig. Men ändå är det just så han själv beter sig mot René Guénon, och genom honom kastar han också en missvisande slöja av konstigheter över Tage Lindbom och hans läromästare Frithiof ...

Hur ska man förklara den glömda dimensionen? Vad är högt, vad är lågt? Vad är meningsfullt och vad är meningslöst? Till att börja med är min utgångspunkt, tvärtemot vad tidsandan lär oss, att våra förfäder var bättre än oss. De var mer fokuserade och insiktsfullare än oss.Vi tenderar att vara rastlösare, mer narcissistiskt självupptagna, mer distraherade och rotlöst vilse i existensens irrgångar. Vi behöver kort sagt vägledning. E.F. Schumacher insåg detta och skrev en bok, ”A guide for the perplexed”, som på svenska heter ”Vägledning för vilseförda” . Men innan Schumacher och våra förfäder får guida oss så vill jag hänvisa till en dubbelbottnad bild: ankharen. Det är så att säga två bilder i en. Om man fokuserar på ankan så ser man inte haren, och tvärtom. Den som bara kan se den ena bilden är aspektblind. Jag tror att tidsandan har gjort att vi har drabbats av en slags aspektblindhet. Vi har blivit så fångade av sånt som kan mätas, vägas och räknas, alltså kvantiteter, att vi har bli...